Ibland kan man känna sig otillräcklig. Ibland gäller känslan hela livet och ibland vissa områden; otillräcklig som förälder, otillräcklig som arbetar, otillräcklig som vän, otillräcklig som lärjunge.
Jag själv blev påmind av en dikt jag skrev för några år sedan, jag skrev den inspirerad av John Bunyan som varnar sina vänner att vara som en målad eld utan värme.
Målad
Är jag blott en målad eld som ingen värme giver?
Är jag som en tatuerad ros vars taggar ingen river?
Kanske ger jag ingen frukt, likt ett äppelträd som dött.
Eller liknas jag vid ett broderat hav där ingenting blir blött?
Min rädsla syns i mina ord, att vara salt som stampats ner.
Att inte utge någon smak, inte duga till nå mer.
Att ljuset mitt nu brunnit ut och helt slocknat har.
Att stan på berget som stadigt stått, nu ej finns kvar.
Bevara mig åh Jesus Krist, hjälp mig hålla ut.
Hjälp mig löpa loppet klart, tills mitt liv tar slut.
Låt mig inte tappa dig, som vägen, livet är.
För jag tror på kärleken, att du mitt hjärta bär.
Ibland är man nog otillräcklig, ibland räcker man på riktigt inte till och det är givetvis inget man vill men jag tror det är oundvikligt. Och det jag tror vi kan göra, i vår otillräcklighet, är att söka Gud som har lovat vara med oss, han som har lovat att ge oss det vi behöver. Vi sätter vårt hopp i Gud. När jag känner mig otillräcklig, för det händer, så ber jag. Jag ber Gud om hjälp i min otillräcklighet. Det enda jag har är Jesus. När livet inte går som det tänkt, när jag inte har kraft, när jag inte klarar av det jag behöver göra så finns ändå Gud där, mitt i min egen otillräcklighet och han räcker till. I det långa loppet så räcker Gud alltid till.
Jag stämmer in i orden från Klagovisorna 3:21-23 "Min vånda är stor, men jag har inte förlorat hoppet: Herrens nåd är det att det inte är slut med oss,
hans barmhärtighet upphör aldrig. Den är ny varje morgon, stor är din trofasthet."
Guds trofasthet övervinner min otillräcklighet och när jag får dessa känslor sträcker jag mig i desperation efter Jesu oändliga nåd och hjälp.