Maskerna

Här kommer en personlig sommartanke ifrån mig:

Hur bryter vi ner de masker vi bär på i församlingarna i Sverige? De allra flesta av dem som går till kyrkan mår bra och behöver inte ha någon mask på sig, i alla fall ingen som förändrar hela utseendet, kanske att man snarare har lite smink på sig snarare än en hel mask. Men när vi mår dåligt så kommer den på, vi går till församlingen på någon gudstjänst, förberedda med en leende mask för att ingen annan ska förstå att det just nu är dåligt. När det inbjuds till förbön väljer man att hålla fast vid sin mask, sitta eller stå i kyrkbänken och sjunga med i lovsången, gärna med en lyft hand eller två.

Dan B. Allender skriver i sin bok "Den haltande ledaren" om detta:
"Organisationer är fulla av liknande knutar eftersom det inte finns tillräcklig ärlighet mellan människor för att bygga omsorgsfulla relationer där man vågar överlåta sig åt varandra. Istället är alla upptagna av att sätta på sig den rätta masken. Om det är en glad organisation väljer alla att sätta på sig glada masker. Om det är ett intellektuellt och allvarligt ställe skulle ett glatt ansikte verka barnsligt och fel."

Jag ställer mig frågan vad detta beror på? När jag svarar mig själv tänker jag att det främst beror på osäkerhet och en vilja att inte vara svag inför andra. Vi vill troligen inte visa att vi faktiskt är mänskliga, fulla med brister och problem utan istället visa upp en sida som ingen av oss egentligen har, perfektion. Men eftersom vi ändå håller på med falska jämförelser dagligen så håller vi fast vid att det finns perfektion, även fast det är en lögn.

Varför skriver jag falska jämförelser? Jo, för att ingen vet hur andra egentligen har det, eftersom så gott som alla tar på sig sina masker så kan vi inte veta hur människor i vår närhet faktiskt har det. Utom möjligen de få verkligt nära vänner vi eventuellt har.

Min önskan är att uttrycket "kom som du är" inte bara ska vara något som församlingar säger utan är en praktisk utlevd verklighet. Där man får komma precis som man är, eller kanske snarare, där man vågar komma precis som man är. För visst vill vi att människor ska komma som de är, men varför är verkligheten sådan att när någon går igenom en kris är det ställe som först och främst undviks just församlingen? Istället för att gå till församlingen och hämta kraft, gemenskap och kärlek så undviker man den. Något som jag anser är sorgligt.

Det sorgliga för min egen del är att jag ju gör likadant, kanske inte att jag undviker att gå till församlingen när jag mår dåligt, men att jag stundom går dit med en mask som kamouflerar mina känslor är fakta.

Det hela påminner om en dikt jag skrev 2015:

Jo tack, det är bra.
Bara bra, helt ok, funkar.
Men inom mig, nja.
Sliten, trött, hjärtat dunkar.
Stressad, sårad, osynlig tår.
Ledsen och bedrövad.
Livet gått fort många år.
Glädjen bedrövad.
Skrattar med munnen.
Gråter inom mig.
Lyckan försvunnen.
Men jag ljuger för dig.
Så tack för att du fråga.
Det är bara bra.
Ständigt brinnande låga.
Jo tack, det är bra.

Hur vänder vi trenden?