#härförattstanna

Just nu håller "Bibeln idag" på med ett projekt som de kallar "Här för att stanna" eller #härförattstanna.

När jag funderar över min personliga tro och vad som fått mig att vara kvar och även aktiv i församlingen så handlar det oftast om mitt beslut. Jag har bestämt mig för att följa Jesus och det är något jag fortsätter göra, baserat på mitt beslut.

Ett beslut som i sin tur är byggt på personliga upplevelser, främst mina möten med Jesus men också flera olika bönesvar som jag fått genom livet.

Ett möte med Jesus skedde på Nyhemsveckan 2002, jag blev helt uppfylld av den helige Anden, det va glädje inom mig och en känsla som jag inte kan beskriva. En känsla som jag enkom känt den gången. Svårbeskrivet.

Jag har fått vara med om flera bönesvar när det gäller vädret. Kanske det vackraste var vid en utomhusvigsel där jag var vigselförättare och där vi inte hade något annat alternativ än att vara ute. Jag hade bett i flera månader för uppehåll denna dagen men när jag vaknade regnade det. När jag dock kom fram till platsen för vigseln var det uppehåll där, men bara där. Alla bilar som kom var blöta men vi fick inte en droppe på oss. Precis när brudparet gick längs gången så försvann molnen och solen sken ner på oss alla. Det var en vacker stund och ett stort bönesvar.

Andras vittnesbörd betyder också mycket för mig, inte minst när jag tvivlar. Att få höra andra människors berättelser eller bara se äldre som är bevarade i tron ger mig själv fortsatt tro på Jesus.

Tvivel är något som följt mig ända ända sen tonåren. Det kommer tvivelperioder någon gång per år, vissa jobbigare än andra. Vid varje sådant tillfälle så är mitt beslut till grund för min fortsättning, "Jag har valt att tro på Jesus". Mitt beslut och det som mitt beslut är byggt på tillåter mig att hålla fast vid Jesus och gång på gång får jag förstå och förnimma att det är rätt beslut.

Jesus är vägen sanningen och livet.

Här är en dikt som jag skrivit under en tvivelperiod, som också visar hur jag vänder mitt tvivel till Jesus:

En tyst viskning i mitt inre, som jag inte uppfattar.
En stilla bris i rummet som jag inte känner.
En tystnad omkring mig, som jag inte uppskattar.
En stillhet utan rörelse, som mitt inre bränner.

Ack du ljudlösa ljud, du omringar mig med tomhet.
Ack du stilla vind, du blåser inte på mej.
Ack du tvivel, du döljer det som är vishet.
Ack du otro, varför du finns förstår jag ej.

Vart ska jag gå, för jag hör inget svar?
Vart ska jag vända mig, för jag känner ingen riktning?
Vart finns du som lever, är det bara jag kvar?
Vart ska jag titta, jag förstår ingenting.

Det som jag egentligen förstår är som bortblåst.
Det som jag egentligen tror är någon annanstans.
Det är som att jag bankar men dörren är låst.
Det är som att jag kämpar utan möjlighet till segerkrans.

Ofta jag famlar mig fram, utan att riktigt nå hela vägen.
Ofta jag tror utan att ändå riktigt tro.
Ofta jag söker dig Jesus, men jag hittar inte den trånga stigen.
Ofta ser jag bara en brygga men ingen bro.

För mig tillbaka in till din röst.
För mig tillbaka till den helige Andens vind.
För mig tillbaka till den tro som ger tröst.
För mig tillbaka, till livet för nu är jag blind.