I vårt nyhetsbrev skriver vår pastor Daniel ofta "kom med förväntan" i samband med informationen kring gudstjänst. 

Inställningen till olika saker, visst har det ändå betydelse. Om jag kommer till ett kalas med inställningen om att det kommer bli tråkigt så är det troligtvis så att det kommer vara tråkigt. Visst kan man ändra sig och kalaset kan visa sig bli väldigt roligt, men vår inställning till saker har ändå betydelse. 

John Hyde (1865-1912 fr. USA) var missionär i Indien, han blev en bönens man då Gud kallar honom till att bli en bedjare. Fylld av Guds Anden fick han betyda mycket i Indien, inte minst för sina missionärskollegor. 

Ett år före sin död är han på väg hem men besöker en vän och kollega som bor i Wales. De hade en härlig tid, trots kall mat, vännen J. Pengwern Jones skriver: "Då vi skulle bedja Gud välsigna maten, blev bönen ofta så lång, att maten kallnade". Men förklarar också att maten inte smakade illa för det utan smakade så väl som om den var kryddad på något särskilt sätt. 

Vännerna besökte en del gamla och bland annat kommer de till en åldrig Kristinna som hörde väldigt dåligt. Likt John Hyde själv som nästan var döv. Kvinnan ropade till Hyde att hon saknade mötena och beklagade sig över att hon inte kunde höra när hon väl var där. Då svarar Hyde: 
"-Det skall ni prisa Gud för, svarade Hyde till hennes stora förvåning. Eftersom hon trodde, att han hade missuppfattat henne, upprepade hon sina ord: 
- Jag sa, att jag inte kan höra något av det som talas. 
- Ja, och just därför sade jag, att ni skall prisa Gud. 
Han förklarade för henne vad han menade. Han för sin del kunde sällan höra något, när han gick på möten, men det betydde, att han fick särskilt rika tillfällen att bedja. Allt var ju så stilla, och hela omgivningen tycktes stämma honom till bön och tillbedjan. Han berättade, att han brukade titta på predikanten och bedja för denne och sedan upprepa detsamma för andra personer, tills han övergick till att prisa Gud för att han var döv, eftersom just detta beredde honom så rika tillfällen till bön och tillbedjan.
 Den gamla kvinnan skrattade hjärtligt. Orden fann gehör hos henne, och hon sade glatt: 
- Det där skall allt jag också pröva. 
Ett par tre år senare skrev hon till mig och berättade, att hon nu prisade Gud för vad Hyde sagt. Det hade medfört en underbar förändring i hennes liv." (John Hyde - Den bedjande missionären, red. Captain E.G. Carré. s109-110)

Visst har vår egen inställning till saker och ting ändå någon form av betydelse? 

Det finns verkligen många sätt att försöka förstå Gud på. Genom historien har flera människor skrivit teologisk litteratur för att försöka förstå Gud. Vi kan aldrig förstå Gud till fullo, men vi gör oss olika försök för att få en bild av vem Gud är. Bibeln är den skrift som vi behöver utgå ifrån, ”summan av Guds ord är sanning” står det i Ps 119:160 och det är ofta den versen teologer tar med sig in i förståelsen av Gud.

Nu har jag precis läst psykologen Daniel Andréassons (Gagnef) bok ”Gud Autisten” där han gör ett försök att förstå Gud utifrån Autistiska egenskaper. Det hela är väldigt spännande! Han lägger först och främst det relationella som grund och skriver ”Skaparens främsta längtan, så som jag har förstått Bibeln, är att ha relation. Skaparen längtar efter förtroliga, kärleksfulla, tillitsfulla relationer.”

Bland annat lyfter han att autister ofta ägnar sig åt intressen oberoende om andra människor gillar det eller inte. Till skillnad från neurotypikern som ofta behöver ha bekräftelse i sina intressen så håller autisten fast i sitt intresse oavsett bekräftelse från andra. Är Gud så? Andréasson skriver: ”Att brinna för något är väldigt Gud-likt. Bibeln beskriver till och med Gud som en eld (5 Mos 4:24) och det är tydligt att när han bestämmer sig för något så går han också all in i det, utan att det är särskilt viktigt om andra hejar på eller inte.”
Och det är ju verkligen sant. Gud ändrar inte åsikt bara för att vi tycker något annat, han är ju ”densamme igår idag och i evighet” (Heb 13:8).

Det är fantastiskt hur många sidor av Gud som är så likt autistiska drag. Andréasson avslutar sin bok och skriver ”Däremot är det min övertygelse att vissa av de saker som vetenskapen beskriver som funktionsnedsättningar hos människor, inte nödvändigtvis är defekter, utan andra speglingar av Skaparen.”

Ja, den här boken väcker, hos mig, många aha-upplevelser och även viktiga sidor hos oss människor. Hur vi är, liksom en ökad förståelse för både mig som neurotypiker men förstås även för människor med autisms.

Läs gärna boken du också.

På spåret – Vart är vi på väg? Dagens tema hämtar inspiration från den klassiska frågan i tv-programmet "På spåret": Vart är vi på väg? Men idag riktar vi inte blicken mot en geografisk plats, utan mot vår andliga resa – livet med Jesus.

Jesaja 43:18-19 uppmuntrar oss: Tänk inte på det som varit, bry er inte om det som förr har skett. Se, jag gör något nytt. Redan nu visar det sig, märker ni det inte? Gud har kallat oss att lämna det gamla bakom oss och sträcka oss mot det nya. Så, vart är vi på väg? Med Jesus går vi mot frihet, hopp och Guds närvaro.

När jag satt eldvakt i ett militärtält insåg jag vikten av att hålla elden brinnande. På samma sätt får vår inre eld – passionen för Jesus – aldrig slockna. Mose visade detta beroende av Gud när han sa: Om du går vill vi gå, om du stannar vill vi stanna. Vi är på väg till elden, till Guds närvaro, där vi finner styrka och vägledning. Var står din eld idag? Brinner den starkt, eller behöver den flamma upp på nytt?

Jesus leder oss över till andra sidan, men på vägen blåser stormar upp. Markus 4:35 berättar: På kvällen samma dag sade Jesus till sina lärjungar: 'Låt oss fara över till andra sidan.' Kanske upplever du just nu en storm i ditt liv. Men kom ihåg: Jesus är med i båten. Han leder oss till en plats där befrielse väntar – som för mannen vid graven – och där de som aldrig hört om honom längtar efter hopp.

I Apostlagärningarna 16:9 ser Paulus en syn: En man från Makedonien stod där och bad honom: 'Kom över till Makedonien och hjälp oss!' Ungdomar idag söker Jesus, precis som makedoniern. Vi är på väg att svara på deras rop, att visa dem vägen till Jesus. Är vi beredda att gå, även om det innebär att lämna vår bekvämlighet?

Mose och israeliterna stod vid Röda havet, instängda mellan fiender och havet. Men Gud öppnade en väg där ingen fanns. Andra Moseboken 15:4 berättar om hur Gud besegrade Faraos här. Vi är på väg till dig som känner dig instängd, som ser berg på alla sidor och havet framför dig. Gud är den som öppnar vägen och gör det omöjliga möjligt.

Johannes 11 beskriver Lasarus grav – en plats av sorg och hopplöshet. Men Jesus kom, lyfte stenen och förde livet till döden. Vi är på väg till den som saknar hopp. Jesus vill möta dig där stenen är som tyngst och ge dig liv och hopp på nytt.

Löfteslandet väntar, men på vägen möter vi Jerikos murar och jättar. Livet med Jesus är inte utan utmaningar, men med Guds kraft kan vi besegra varje hinder.

I Apostlagärningarna 2:46-47 ser vi en levande församling som möts i templet och i hemmen. Vi är på väg att leva ut vår tro i gemenskap – inte bara i kyrkan utan också i våra hem och vardagsliv.

Där Anden är, där är frihet! Vi är på väg mot frihet från synd, bundenhet och fruktan. Och slutligen är vi på väg till det himmelska landet – vårt eviga hem där vi ska vara tillsammans med Jesus.

Vi är på väg mot ett liv förvandlade av Jesus. Ett liv som inte går en meter utan honom. Elden får inte slockna, stormarna får inte stoppa oss, och hopplösheten får inte hålla oss tillbaka. Vi är kallade att gå med Jesus mot nya tider, nya platser och nya möten där hans nåd och kraft får bli synliga.

Bön:
Herre, tack för att du kallar oss att gå med dig. Låt oss aldrig ta ett steg utan dig. Hjälp oss att hålla elden brinnande, trots stormar och utmaningar. Led oss till dem som behöver dig, och öppna vägar där vi ser hinder. Vi längtar efter att nå det himmelska landet och leva i din frihet. I Jesu namn, amen.

Guds rike är inte som världen, det är något annat. Jesus ger sig på att förklara Guds rike några gånger, han säger att det är som ett senapskorn som växer upp och blir så stort att fåglarna kan bygga bo i växten (Matt 13:31-32). Han talar även om Guds rike (eller himmelriket) som en surdeg, när man blandar in mer mjöl så blir ändå hela degen syrad (Matt 13:33-34). I Mark 4:26-29 så talar Jesus om en lantbrukare som sår säd. Han sår säden, sen sover han och vaknar och "allteftersom dagarna går börjar säden gro och växa utan att han vet hur." Sen växer det upp, kan skördas och bli mat. 

Guds rike är som en växt.

När bibeln talar om Andens Frukt i Gal 5:22-23 så är det just frukt. Att Andens frukt är kärlek och att kärlekens frukt växer inom oss. 

Guds rike växer. Guds rike är inte ett träd som ställs ner färdigt och klart, nej Guds rike är i ständig växt. Det är något vi sett genom historien, att den har vuxit fram på olika ställen i olika tider. Ibland syns växten mer och ibland mindre. 

Jag gillar hur Shane Claiborne uttrycker det i sin bok Den oemotståndliga revolutionen: "Jesusrevolutionen är inte något frontalangrepp mot denna världens mäktiga riken. Den är något som långsamt smittar av sig och sprider ett litet liv, ett litet gästfritt hus åt gången."

Låt oss inte främst söka de stora gärningarna utan låt oss främst leva ut Guds rike genom att naturligt och enkelt leva i den kärlek som Jesus vill att vi ska leva i. Låt oss heller inte tvinga fram det inom oss själva utan låt oss söka Jesus Kristus i våra egna liv och be honom hjälpa oss att leva i den kärlek som Jesus vill att vi ska leva i. För det är ju just Jesus som ger växten, det är den helige Ande som förvandlar våra liv från insidan och ut. 

Jag läste precis klart boken "Det perfekta skottet" av Olavi Blomfjord som skriver om sitt liv och om händelsen kring Mattias Flink. Den var väldigt intressant, har varit lite skeptiskt men tycker boken rymmer mycket, inte minst ett personligt vittnesbörd. 

I slutet av boken skriver han lite hur han fått vara använd av Gud i sin tjänst som polis. Just detta vittnesbörd som jag citerar nedan kan man verkligen känna igen i bibelordet från Gal 3:26-28 "Alla är ni genom tron Guds barn i Kristus Jesus. Om ni är döpta in i Kristus har ni ju iklätt er Kristus. Därför är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus." 

Från boken: 

"Faktum är att jag har fått uppleva andens gemenskap med brottslingar ett antal gånger. Jag glömmer aldrig när jag för många år sedan satt i arresten med en gripen person, som just då var en av stadens mest frekventa gäster hos oss på polisen. Det handlade om ett stöldbrott, som jag och min kollega ansåg att gärningsmannen behövde anhållas för. Så min kollega gick iväg för att ringa jouråklagaren och jag blev ensam kvar i rummet med den misstänkte. Det tog en god stund och jag fick gott om tid att prata med honom. 
'Är du troende?' frågade han plötsligt. 
'Ja, det är jag', svarade jag. 
'Jag förstod det, för jag är också troende.' sa han. 
Genast infann sig en känsla av brödraskap mellan oss två, en polis och en misstänkt brottsling som nyligen gripits av polisen. Ett udda par och en lustig ekvation. 
'Får jag be för dig?' frågade jag. 
Han tackade jag och kunde inte hålla emot gråten under förbönsstunden. 
'Varför gör du det här för mig?' frågade han. 
'Vi är ju bröder', svarade jag. 

Strax därefter kom min kollega tillbaka in i rummet och meddelade att åklagaren inte ville anhålla den misstänkte, så vi fick släppa honom fri. När vi klev utanför polishuset suckade den frigivne av lättnad. 
'Jag känner mig så upprättad', sa han och såg på mig med tacksamhet i blicken. 

Det var sista gången vi sågs och jag vet inte vad som hände med honom efter det, förutom att han flyttade från Falun, men minnet från det möte är starkt levande för mig än idag."

(Bilden är AI-genererad)

Jag läste precis klart Fullertons biografi om Charles H. Spurgeon. Spurgeon var en predikant i England som levde 57 år med start från 1834. Redan i tidig ålder fattade han tycke för att predika och som 16 åring predikade han regelbundet. När han bara var 19 år kom han till London och fick bli predikant i en större (på pappret) församling. Vid hans första möte var det 80 närvarande, men det dröjde inte förrän det antalet växte. Sprurgeon var väldigt uppskattad bland människorna, han predikade så att man förstod, enkelt och direkt. Många människor samlades och församlingen växte till över 5000 medlemmar, man byggde ny kyrka och så gott som varje samling var fullsatt.

Vid slutet av sitt liv blev han sjuk och han fick ofta besök av en annan pastor vid namn Robert Taylor. En dag frågade han om Spurgeon kunde sammanfatta sin kristna tro i några få ord. "'Jo så', svarade Spurgeon. 'Den går att sammanfatta i fyra ord: Jesu dog för mig.'"

Tänk så enkelt det egentligen är. Det kristna livet innehåller många bottnar, det finns ett djup och vi kan alltid lära oss mer. Vi låter oss formas av den helige Ande för att bära Andens frukt och få leva i och ut den kärlek som Jesus visar oss genom sitt liv. Men oavsett vad vi gör så är det just detta den kristna tron handlar om "Jesus dog för mig". Denna enkla mening innefattar hela vår tro. Jesus dog på korset så att vi skulle kunna få liv, han dog för att vi skulle kunna få en relation med den levande Guden, bli fyllda av den helige Ande och bli fyllda av en himmelsk frid.

Stanna gärna upp där du är, blunda och säg orden: "Jesus dog för mig." Repetera dem i ditt inre och tacka Jesus för den oändliga nåd han visar för oss.

Ef 1:7-8 "I honom är vi friköpta genom hans blod, och vi har fått förlåtelse för våra överträdelser på grund av den rika nåd som han lät flöda över oss, med vishet och insikt."

När Jesus, vid den sista måltiden undervisar sina lärjungar så skickar han med ett bud, ett bud: "Nu ger jag er ett nytt bud: att ni ska älska varandra. Så som jag har älskat er, ska ni också älska varandra! Genom att ni älskar varandra ska människorna förstå att ni är mina lärjungar."

Det är så lätt att fastna i lagar och regler, inte minst religiösa sådana. Jesus ger ett bud till sina lärjungar, ett liv i kärlek. På frågan om det största budet svarar han att det är att älska Gud, och älska sin nästa som sig själv. Det sammanfattar hela lagen, menar Jesus.

Jesus själv går emot flera av de religiösa reglerna som rådde i hans samtid. Varför gör han det, jag tror det var för att visa på att kärleken måste råda över bestämmelser och kärlek går ibland emot det vi själva tänker oss är rätt och riktigt.

Det är ju inte heller vilken kärlek som helst som Jesus vill att vi ska älska varandra, med, nej det handlar ju om hans kärlek. "Så som jag har älskat er". Kärleken är utgivande, vi behöver älska varandra för kärleken behöver en utgivare och en mottagare för att fungera.

Låt oss försöka leva i den kärlek Jesus vill att vi ska leva i, låt oss utforska den tillsammans med alla de heliga.

Den katolske prästen Tomáš Halík från Tjeckoslovakien skriver i sin bok Tålamod med Gud så här: "Samtidigt är Guds kärlek vare sig genomskinlig eller förnuftig, eftersom den överskrider lagens logik. Den är en "galenskap" och kan inte förstås med hjälp av "förståndet" utan bara med hjälp av kärlek i sin tur. Den låter sig inte fjättras av ett genomtänkt regelsystem. Den kan bara visas - genom det enda budord Jesus gav sina lärjungar vid den sista måltiden. Förnuft är "oförenligt med Gud". Det enda som är förenligt med kärlek är kärlek, som i sig är en nådegåva. Det lagiska förnuftet kallar detta för "dårskap."

Gud lär mig din kärlek, hjälp mig att leva i och ut din kärlek.

Sommaren är en tid för avkoppling och återhämtning, och det är viktigt att vi tar oss tid att vila. Men medan vi kanske tar en paus från arbete och vardagsbestyr, bör vi inte ta semester från Gud. Denna sommar kan bli en fantastisk möjlighet att fördjupa vår tro och bygga upp vår andliga styrka. Låt oss använda oss av de fyra B:na som hjälper oss att fokusera på vår relation med Gud:

1. Be
Börja varje dag med bön. Tala med Gud om dina tankar och bekymmer, tacka för allt du har och sök hans vägledning. Bön är ett kraftfullt verktyg för att hålla oss nära Gud, även under semestern.

2. Bibeln
Använd en bibelläsningsplan för att hålla dig engagerad i Guds ord. Sommaren kan vara en utmärkt tid att fördjupa sig i Bibeln och upptäcka nya insikter.

3. Bröder och systrar
Dela ditt liv med andra troende. Bjud på dig själv och var generös med din tid och dina resurser. Hitta Gudstjänster där du är, eller delta i en kristen konferens. Att uppleva gemenskap med andra kristna kan ge både glädje och andlig uppbyggelse.

4. Berätta om Jesus
Sommaren kan ge många tillfällen att dela ditt vittnesbörd. Berätta för andra om hur du kom till tro och vad Jesus har gjort i ditt liv. Ditt vittnesbörd kan vara en kraftfull inspiration för någon annan.

Låt oss tillsammans göra denna sommar till en tid av andlig förnyelse och tillväxt. Genom att fokusera på bön, bibelläsning, gemenskap och vittnesbörd, kan vi hålla vår tro stark och levande, oavsett var vi befinner oss.

Ha en välsignad sommar!

Ibland kan man känna sig otillräcklig. Ibland gäller känslan hela livet och ibland vissa områden; otillräcklig som förälder, otillräcklig som arbetar, otillräcklig som vän, otillräcklig som lärjunge.

Jag själv blev påmind av en dikt jag skrev för några år sedan, jag skrev den inspirerad av John Bunyan som varnar sina vänner att vara som en målad eld utan värme.

Målad

Är jag blott en målad eld som ingen värme giver?
Är jag som en tatuerad ros vars taggar ingen river?
Kanske ger jag ingen frukt, likt ett äppelträd som dött.
Eller liknas jag vid ett broderat hav där ingenting blir blött?

Min rädsla syns i mina ord, att vara salt som stampats ner.
Att inte utge någon smak, inte duga till nå mer.
Att ljuset mitt nu brunnit ut och helt slocknat har.
Att stan på berget som stadigt stått, nu ej finns kvar.

Bevara mig åh Jesus Krist, hjälp mig hålla ut.
Hjälp mig löpa loppet klart, tills mitt liv tar slut.
Låt mig inte tappa dig, som vägen, livet är.
För jag tror på kärleken, att du mitt hjärta bär.

Ibland är man nog otillräcklig, ibland räcker man på riktigt inte till och det är givetvis inget man vill men jag tror det är oundvikligt. Och det jag tror vi kan göra, i vår otillräcklighet, är att söka Gud som har lovat vara med oss, han som har lovat att ge oss det vi behöver. Vi sätter vårt hopp i Gud. När jag känner mig otillräcklig, för det händer, så ber jag. Jag ber Gud om hjälp i min otillräcklighet. Det enda jag har är Jesus. När livet inte går som det tänkt, när jag inte har kraft, när jag inte klarar av det jag behöver göra så finns ändå Gud där, mitt i min egen otillräcklighet och han räcker till. I det långa loppet så räcker Gud alltid till.

Jag stämmer in i orden från Klagovisorna 3:21-23 "Min vånda är stor, men jag har inte förlorat hoppet: Herrens nåd är det att det inte är slut med oss,
hans barmhärtighet upphör aldrig. Den är ny varje morgon, stor är din trofasthet."

Guds trofasthet övervinner min otillräcklighet och när jag får dessa känslor sträcker jag mig i desperation efter Jesu oändliga nåd och hjälp.

Vad har vi som inte världen har?

Frågan kommer av att jag har funderat på varför människor skulle vilja komma till oss? Har vi den bästa musiken? Har vi de bästa talarna? Har vi den vackraste lokalen?

Vi har mycket bra musik och bra lokal. Det är dock troligtvis inte därför människor kommer till oss utan av andra anledningar.

Förra helgen undervisade Christer om att leva ett naturligt övernaturligt liv. Vi fick höra mycket vittnesbörd om mirakel och se Guds kraft i rörelse. Gåvorna är viktiga och kraften är avgörande för att få se en förändring i våra liv men det som är viktigare än allt annat är kärleken.

Kärleken är vår motivation att vi älskar så som Gud har älskat oss.

Det är omöjligt i vår egen kraft men när vi får en uppenbarelse om korset, kraften och kärleken som utgår därifrån så fylls vi av en frid och glädje som förlöser tacksamhet och kärlek till Gud.

Galaterbrevet 6:14-15 betonar: "Men det enda jag vill skryta över är vår Herre Jesus Kristus kors... Det som betyder något är en ny skapelse."

Att ha förståelse för korsets innebörd ger oss ett nytt perspektiv på världen och oss själva. Den som har gripits av korsets betydelse är en ny skapelse. Det gamla har försvunnit och något nytt har kommit!

Nåden som vi då upptäcker får oss att vilja dela med oss av den bubblande strömmande kärlek som Gud har gjutit in i oss genom den helige Ande. De strömmar som Jesus säger ska komma ut ur den som tror på honom.

Vänner vi har något att erbjuda denna värld. Vi har fått del av något större.

Första Korintierbrevet 12:31 säger: "Men sträva efter de nådegåvor som är störst. Och nu visar jag er en väg som vida överträffar alla andra."

Vi läser också i första Korintierbrevet 13:1-8, 13: "Om jag talade både människors och änglars språk men inte hade kärlek, vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal... Men störst av dem är kärleken."

Johannes första brev 4:10 fortsätter: "Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder."

Genom att leva i denna kärlek låter vi Anden forma oss och visa den övernaturliga kärleken som ger mening åt Andens gåvor.

Jesus visar vägen för oss. Han hade medlidande med de lidande. Vi är kallade att vara Jesu händer och fötter på jorden, att visa kärlek gentemot våra medmänniskor och svara på Hans kallelse till tjänst. Genom våra handlingar av kärlek reflekterar vi Jesu kärlek till oss och deltar i Hans uppdrag att förvandla världen.

Wilfrid Stinissen skriver i sin bok Hör du vinden blåsa om 6st sätt att känna igen när det är helig Ande som talar. 

Här kommer dem (all text i citat är från boken): 

Byggd på evangeliets grund
Joh 14:26
”Endast den impuls som är i överensstämmelse med evangeliet eller Jesu liv kan komma från den helige Ande.”

Andens ingivelser är förnuftiga
1 Kor 14:33
Detta betyder ”inte att de svarar mot det som världen anser vara förnuftigt, utan att de är i överensstämmelse med vårt av tron upplysta förnuft.”
”När Anden talar till dig brukar han inte motsäga den ursprungliga skapelsen. Hans impulser harmoniserar med de lagar och den struktur som människan och tingen är utrustade med av skaparen.”

Frid
Joh 14:27
”Frid är det tillstånd där allt har fått sin rätta plats, där det råder harmoni. Om du fått frid upplever du inte längre dig själv som en samling spridda bitar utan du har blivit ’hel’. Allt är hopfogat.”
”Det är dock klokt att ha lite tålamod och inte dra förhastade slutsatser. Det kan hända att Andens röst i ett första moment skapar en helig oro.” Men att det liksom sen övergår till en frid.

Inga överkrav
1 Kor 10:13
”Den heliga Ande kräver inte mer än vad du kan ge honom.”
Om du förnimmer en impuls att leva ett radikalare evangeliskt liv, men samtidigt upplever detta som en tung börda som gör dig ledsen och modlös, då kommer denna impuls troligen inte från Anden.

Anden talar konkret
Apg 10
”Det är här och nu något måste andras.”
”Han vill att du överlämnar din framtid åt honom. Du behöver inte fantisera ihop din framtid, det gör Gud. Och han har en sprudlande fantasi. Andens impulser gäller mestadels nästa steg. De gäller för ditt liv idag. Hur mycket går inte förlorat genom att vi drömmer om morgondagens liv istället för att leva livet idag. ”
”Många väntar sig alltför mycket av yttre förändringar.” att man vill flytta till en ny stad eller ha ett annat yrke eller så där, då kan jag tjäna Gud bättre. ”För det mesta uppmanar Anden till en inre förändring. Om du inte finner frid i din nuvarande miljö, hjälper det i allmänhet inte att söka en annan. Problemet brukar inte ligga i miljön utan i människan.”

I församlingen
Apg 15:28
”När det gäller viktiga beslut, borde man vara beredd att låta sin egen tolkning av Andens verk underställas kyrkans granskning.”
”Den som inte är beredd att fråga andra till råds utan endast litar på sitt eget omdömen, visar att han egentligen inte önskar gå Guds vägar utan bara sina egna. Genom att ärligt tala med en annan människa får du en chans att komma ut ur din egen lilla värld. Det stämmer dock endast när du väljer någon som vågar säga vad han/hon tänker.”

Det är svårt att mäta sin egen ödmjukhet. Är jag ödmjuk kan jag fråga mig ibland, ja det händer väl inte så ofta att jag ställer fråga för jag tror ju att jag är det... eller hur var de nu? 

Vad är ödmjukhet, vad innebär det att ödmjuka sig? 

Illustrerat bibellexicon benämner det, utifrån bibelns hebreiska ord, att ödmjukhet är: nedtryckt, nedböjd, saktmodig, ödmjuk. Och enligt det grekiska ordet: låg, ringa, ödmjuk. 

Vidare skriver dem: "Att vara ödmjuk innebär enligt Skriftens språkbruk att ha ett sinne som är böjd, inriktat på det som är ringa, att änka ringa om sig själv." Något som stämmer med Rom 12:16 "Behandla alla lika. Anse er inte för fina för att umgås med dem som är ringa. Och tro inte att ni vet allt."

Bland grekerna och romare var det styrka som var framträdande, att vara ödmjuk ansågs vara föraktligt, en svaghet som hade "smak av feghet och inställsamhet." 

Men bibeln går verkligen emot de "starka" på denna punkten.
Ord 3:34: "Han hånar dem som hånar honom, men de ödmjuka visar han nåd."
Ps 37:11: "Men de ödmjuka får ärva landet och glädjas åt stor frid."

Jesus framställer sig själv som ödmjuk, han uttalar det och han visar det genom sina handlingar inte minst när han tvättar lärjungarnas fötter och förstås, den största ödmjuka handlingen av dem alla: När han lägger bort sin makt, när han inte försvarar sig, när han går dödens väg genom korset för våra synders skull. "I Jesus Kristus visar den sanna storheten sig i ödmjukhetens dräkt."

Är jag ödmjuk? 

Peter Halldorf skriver i boken Mellan skymning och mörker: "Tror du dig vara Ödmjuk?" Frågar Isak Syriern, och tillägger: "Du tål ju inte ens att bli anklagad av andra. Därigenom kan du veta om du är ödmjuk: att du inte rubbas ur ditt lugn när du blir orättvist anklagad."

Ödmjukhetens väg går emot vår själviska väg. Ödmjukheten böjer sig, ödmjukheten behöver inte bevisa något, ödmjukheten sätter sin fulla tillit på Jesus Kristus. 

Är jag ödmjuk? 

Nej. 

"Herre, ge mig ett milt och ödmjukt hjärta. Låt mig lägga bort mitt eget, låt mig lägga bort mina egna strider. Låt mig se på andra med kärlek. Låt mig sätta andra före mig själv. Låt mig leva i den ödmjukhet som innebär liv. Jesus, lär mig att leva, inte för att jag måste, utan för att jag vill.
I Jesu namn Amen"

Vi närmar oss påskhelgen, kristendomens viktigaste tidpunkt, då vi reflekterar över den seger som Jesus vann för oss genom sitt lidande och uppståndelse. Det är en tid av tacksamhet för den förlåtelse och försoning som han erbjuder oss. Men det är också en tid då vi kanske befinner oss omgiven av symboler som kan förringa det verkliga budskapet.

Påskfirandet har blivit förknippat med kycklingar, ägg, påskris och till och med påskharen. Dessa traditioner kan nästan uppfattas som ett skämt, och jag kan inte låta bli att skratta åt Johan Glans humoristiska tolkning av våra påskvanor. Men låt oss inte glömma bort vad som är kärnan i påskens budskap.

I Efesierbrevet 1:18-23 talar aposteln Paulus om den seger som Jesus har vunnit åt oss. Det är en seger som sträcker sig bortom det jordiska, en seger över döden, synden och sjukdomens makt. Genom hans uppståndelse har han visat sin överlägsenhet och försonat oss med Gud.

När vi ser på korset, kan det vara lätt att förbise dess ursprung som ett avrättningsredskap, en symbol för lidande och förnedring. Men det är just här, på korset, där Jesus bar våra synder och betalade priset för vår skuld. Det är här vi finner villkorslös kärlek och Guds kraft i handling.

Jesu ord på korset talar till oss om förlåtelse, barmhärtighet och fullbordan av Guds plan för vår frälsning. Genom hans lidande och uppståndelse erbjuds vi en väg till omvändelse och evigt liv.

Så låt oss inte förlora fokus på det verkliga budskapet om påskens seger. Låt oss reflektera över den kärlek och försoning som Jesus erbjuder oss genom korsets kraft till frälsning. Må vår tacksamhet för det han har gjort för oss fylla oss med glädje och lovsång i evighet!

Albert Luthuli (1898-1967) var en frihetskämpe och även ledare för den Afrikanska nationella kongressen som arbetade och arbetar än idag för frihet och emot apartheid i Sydafrika. Luthuli var general för kongressen mellan 1952-1967. Nelson Mandela, ett namn vi känner lite bättre, var general för kongressen mellan 1991-1997. 

En sak var väldigt viktig för Luthuli och det var själva målet. Att människor hade olika religiösa eller politiska inriktningar i kongressen rörde honom inte alls, det viktigaste var att de alla kämpade för ett gemensamt mål, där inte politik eller religion var det yttersta. Han skriver i sin bok "Släpp mitt folk!":

"Ingen inom kongressen får använda denna organisation för andra mål än kongressen. När jag samarbetar med kommunister i kongressen samarbetar jag inte med kommunismen. Jag läggar våra politiska meningsskiljaktigheter åt sidan tills dagen för befrielsen kommer, och under tiden samarbetar vi för frihetens sak."

Det finns en storhet i att samarbeta med människor man egentligen inte kommer överens med för att man har ett gemensamt mål. Det är lite som ordspråket "En fiende till min fiende är min vän." 

Idag finns det en tanke om att det behöver råda konsensus, alltså att man ska tycka samma sak, för att kunna vara vänner eller för att kunna samarbeta. Men jag tror att vi behöver sätta enheten först och se vad är målet. I församlingen är målet att komma närmre Jesus, det finns en mängd olika sakfrågor, teologiska eller liturgiska, men dessa behöver vi kunna lägga åt sidan för att enas och hjälpa människor närmre Jesus, hjälpa människor till en tro eller en djupare tro. 

Ef 4:3-4 "Sträva efter att bevara enheten i Anden genom att leva i frid med varandra, så att det är en kropp och en Ande, liksom ni är kallade till ett och samma hopp."

Ef 3:18-19 "Då ska ni tillsammans med alla de heliga förstå bredden och längden, höjden och djupet och lära känna hans kärlek, som är långt mer än någon någonsin kan förstå. Så att ni ska uppfyllas av hela Guds fullhet."

Låt oss sträva efter enhet, även om vi tycker olika. 

--

Jag lägger in en lite längre text ifrån Luthulis bok här, för dem som orkar läsa, tycker själv denna texten säger mycket om enhet trots olikheter. Den har sitt ursprung just i kommunismen och den diskussion om att flera tyckte man skulle utesluta kommunisterna ur kongressen: 

"Det råder intet tvivel om att vi när dessa frågor lösts kommer att inragera oss i konventionella politiska partier. Motståndsrörelserna kan inte kosta på sig lyxen av McCarthyism, inte heller kan de låta sig splittras i otaliga små homogena grupper. 
Vi leker inte politik, vi arbetar för befrielsen. 

För min del är jag medlem av kongressen just emedan jag är kristen. Min kristna tro beträffande samhället måste finna ett uttrycksmedel här och nu, och kongressen är den verkliga spjutspetsen i denna kamp. Somliga skulle vilja utesluta kommunisterna, andra skulle vilja att kommunister frivilligt skulle dra sig tillbaka från kongressen. På grund av att jag är kristen är min önskan att kämpa denna kamp tillsammans med andra kristna, att ta min kristendom med mig och bedja att den må påverka motståndsrörelsens karaktär i rätt riktning. 
 Det finns också andra synpunkter på detta problem. De vita bestrider att afrikanerna har en egen personlighet. Vår mänsklighet och värdighet reduceras i deras inbillning till ett minimum. Vi är "pojkar", "flickor", "kaffrer", "snälla infödingar" eller "otäcka infödingar". Men vi är inga verkliga människor, enligt deras uppfattning, knappast mer än enheter i en arbetsstyrka eller ett "infödingsproblem". jag vägrar låna mig till denna degenererande uppfattning. Jag förkastar den kommunistiska ideologin. Men kommunisterna är människor, de är också min nästa, och jag vill inte betrakta dem som något mindre. Jag tror de är vilseledda människor, och därför hyser jag medlidande med dem men känner inte någon blind skräck för det "kommunistiska hotet". 
  Jag söker inte bekämpa eller rätta till deras falska läror - lika litet som de vita härskarnas falska läror - genom att beröva dem deras personlighet och ansluta mig till något anti-någon-läger. Min styrka ligger i vad jag tror på. Den ligger inom mig själv. Jag har tillräckligt stark tro på kristendomen för att tro att jag kan tjäna min nästa bäst genom att förbli henne nära." (Luthuli, Albert Släpp mitt folk!,1926, s170-171)

Evangelisten, predikanten och musikern Theofli Engström (1915-2011) var runt på flera evangelisationsresor med olika predikanter. Han skriver om en hel del i sin bok Under växlande dagar och år (1962). 

Bland annat är han på Åstol några månader, i Elim församlingen, och väckelsen bryter ut på ön, över 200 blir frälsta på bara tre månader. Jag vill dela med mig av ett av vittnesbörden som han skriver om: 

"Vi kan nog aldrig glömma skeppare E., som tidigare inte alls hade varit med på väckelselinjen, snarare tvärtom. Men då han en tisdagsmorgon stod vi rodret långt ute till havs på den stormiga Nordsjöjn, greps han av syndanöd. Den övriga besättningen hade blivit frälst i väckelsen och skepparen stod och hörde, hur de prisade Gud och sjöng nere i kajutan. Malte spelade dragspel och så sjöng man jubelsångerna. Sådana toner förkom inte före väckelsen. Då var det annat man kunde få lyssna till. E. började fundera, om det möjligen ändå var så att Gud verkligen fanns. Han bad en bön och sade: 
 - Om du finns, Gud, så låt mig få se dig. *
En vitklädd gestalt kom på vågorna. Han kom upp på däcket och gick fram till styrhytten och visade den gråtande skepparn sin panna märkt av törnekronan och sina sårmärkta händer. Så försvann gestalten. 
 Besättningen nere i kajutan, som var upptagna av lovprisning, började undra, varför skutan gick så underligt. Den svängde och krängde och det var ingen stabilitet. De rusade upp och fann ingen man vid rodret. Men då de öppnade styrshyttdörren, fann de skepparn på knä storligen prisade Jesus, som hade uppenbarat sig för honom. Nu blev det ett omfamnande och ett jublande utan like ute på nordsjöböljorna. Skepparn föreslog att de inte skulle bry sig om att fiska, utan istället vända åter hem, ty skepparn ville till Elim och vittna om Jesus. Fiskebåten satte full 'speed', kanske nio knop, hemåt."

Hej!

Nu ska jag också prova på att blogga lite, det är första gången jag gör det! Jag vill berätta om vad som händer just nu i vår församling. Under hösten har vi förberett oss för att starta fler hemgrupper. Det var ett uppdrag jag fick när jag började min tjänst här i början av hösten. Nu börjar det att bildas
flera nya grupper, vilket gläder oss mycket. Vi tror att dessa grupper
kan bli platser där människor växer i sin tro. Vårt mål är att se fler
människor komma till tro. Under den kommande helgen kommer vi att döpa
två ungdomar, och vi gläder oss åt det och förväntar oss fler dop. Vi
har också flera människor som vi ska välkomna in i församlingen, vilket
också gläder oss mycket.

I församlingsledningen har vi diskuterat hur vi på bästa sätt kan hjälpa
de människor som nu kommer till oss genom RIA. En tanke är att starta en
frukost för dem innan gudstjänsten på söndagar.

Nästa månad kommer vi att börja satsa på att nå människor som inte brukar gå i kyrkan. Som en del av detta kommer vi att hyra AquaNova, badhuset i Borlänge. Ta med dig vänner och var med där den 8 Mars 18-21:00!

Vi har också börjat året med att läsa Bibeln tillsammans i en bibelapp.
Det roliga med detta är att alla som vill kan dela med sig av sina
tankar och känslor när de läser texten. Det är spännande att se vilka
reflektioner som kommer fram! Den här veckans läsning har handlat om den
yttersta tiden. Det är både skrämmande och tröstande att läsa om den.
Här är något jag skrev igår:

"Jag tror att vi lever i den yttersta tiden - men det har alla
generationer innan mig också trott! Sanningen är i alla fall att min tid
är nu och på något sätt lever varje generation i den sista tiden. Vi är
kallade att leva våra liv på klippan Jesus! Grunden är viktig. För några
dagar sedan läste vi i bibelläsningsplanen om mannen som bygger på sanden. Om det blåser och regnar är det viktigt med en stark grund. På den kan man bygga med guld, silver eller ädla stenar - något som blir bestående:
TRO, HOPP och KÄRLEK. Jesus säger: Känn ingen oro! När änglarna kommer
på besök säger de: Var inte rädd, frukta inte. Bibelordet säger: Fruktan
finns inte i kärleken. Jesus sov mitt i stormen. Låt oss lita på att han
är med oss mitt i stormen! Låt oss fyllas av det han säger: Min frid ger
jag er!"

Låt oss ha fokus på Jesus. Hebreerbrevet 12:2-3 säger: Låt oss fästa
blicken på Jesus, trons upphovsman, annars tröttnar ni och ger upp.

Gud välsigne dig,

Daniel Oscarsson

Hans Nielsen Hauge (1771-1824) var en man som följde Andens vägledning och spred evangeliet om den levande tron på Kristus runt om i södra Norge. Han fick ett möte med Jesus när han var ute och plöjde en av hemgårdens åkrar. Detta möte berättade han om för andra och flera fick ta emot den kraft det finns i evangeliet, den verkliga sanna kärleksfulla kraften som finns när vi omvänder oss till Jesus.

Han gick runt i olika samhällen och städer och predikade evangelium. Många människor tog emot Jesus och slutade därav att dricka och slåss, istället fick det rätsida på livet och levde ett liv i kärlek. Det var flera orter som blev helt förvandlade efter att Hauge predikat evangelium där.

På denna tid var det inte lagligt att göra detta, det var heller inte lagligt att vara en "lösdrivare" alltså någon som gick omkring utan arbete. Han fick vara med om flera fängelsevistelser.

Vi ett tillfälle kom han till Eiker vid Drammen. Där anlade han ett pappersbruk och i boken Hans Nielsen Hauge av Curt Björkquist kan man läsa följande:

"Inom kort stod Eikers papperskvarn där fix och färdig. Från början var det sex ägare till densamma, bland andra Hauges bror Mikkel. Kostnaderna för anläggningen bestriddes bland annat av de inkomster, som Hauge fått av sina böcker. Genom sina bekanta på landsbygden anskaffade han också ett betydande parti lump. Hauge gladdes över att på detta sätt kunna vara sina vänner till nytta och sätta människohänder i arbete.
Eikers papperskvarn kom med åren att bli en mönsteranläggning. Hauge var den ledande kraften i det hela. Han bistod med råd och dåd, och det var han, som anställde arbetarna. Det blev ett 40-tal. Han lånade också pengar år meddelägarna.
Jämte pappersfabrikationen slog man sig också på tillverkning av benmjöl. Vidare satte man upp en vanlig kvarn och dessutom ett garveri. Ja, på detta sätt växte det upp en betydande industri i Eiker.
Vid fabrikerna rådde vad man skulle kunna kalla en kristlig kommunism. Arbetsgivare och arbetare kände sig som en enda stor familj. Man åt vid samma bord, och vid måltiderna lästes bordsbönerna i tur och ordning av alla. Efter arbetets slut brukade man alltsom oftast samlas till möte.
Härigenom kom i själva verket Eikers papperskvarn att under lång tid framåt bli ett centrum för de nyvaknade kristna livet på Östlandet. Nästan alltid kommo nämligen gäster från både när och fjärran för att hälsa på och få råd och hjälp i olika situationer. På 'kvarnen' kände man sig hemma, och där fick man alltid ett gott Guds ord med på vägen. Under förföljelsetiderna, då motståndet växte, gingo tankarna till 'kvarnen' och man tog vandringsstaven i handen och vallfärdade dit. Här var man alltid välkommen och behövde aldrig gå tomhänt hem." (s64-65)

Jag tycker det är fantastiskt att man genom ett pappersbruk kan verka för att sprida Guds rike och växa som lärjunge. Ingenting är omöjligt för Gud och så otroligt mycket kan användas till att sprida Guds rike!

Hauges liv och verk är en riktig inspiration för oss idag, inte för vad Hauge gjorde, utan för vad Gud gjorde genom Hauge!

Vad vill Gud göra genom dig?

Basil Miller skriver en bok om väckelseförkunnaren Charles Finney där går att läsa:

"Beecher som tidigare varit motståndare till Finneys väckelser säger: 'Detta var Guds verk. Det var den mäktigaste väckelse världen någonsin upplevt på så kort tid. 100 000 rapporteras ha gått in som medlemmar i olika församlingar som resultat av denna väckelse. Den är utan motsvarighet i kristenhetens historia.'
Finney vände sig också till den studerande ungdomen. Många av dem kom till tro. En noggrann undersökning som gjordes senare visade att 40 av dem blev förkunnare.
Finney sade att nyckeln som öppnade dörren till de himmelska välsignelserna under denna väckelse var bön. Clary, Fader Nash och andra som inte ens är nämnda vid namn, kastade sig ner inför Guds tron och bönföll om en andeutgjutelse."
(Charles Finney - Guds brandfackla, Basil Miller, 1975, s86)

Bönen är återkommande i alla väckelser i alla tider. Jag själv kallar mig inte "bönemänniska" en person som kan sitta länge i bön. Däremot inser jag ju verkligen hur viktig bönen är och hur viktigt det är för oss att be till den levande Gud vi tror på, Fader, Son och Ande.

Jag är övertygad om att det inte finns något sätt att be som är mer effektivt, utan att det snarare är så att den mest "effektiva" bönen är den som kommer ifrån hjärtat.

Låt oss likt tullindrivaren i Luk 18:13 utgjuta vårt hjärta och vår längtan till Jesus Kristus, Han som är vägen sanningen och livet!

Idag är det exakt åtta år sedan jag startade min tjänst som pastor i Borlänge Pingstförsamling, vi hade då bott bara nån dag i Borlänge och fick hyra ett hus i Idkerberget av några församlingsmedlemmar för att sedan flytta in till Ordvägen i april där vi huserat sedan dess.

Det hinner hända mycket på åtta år, många människor har kommit in i församlingen, många har flyttat vidare. Många ungdomar har tagit studenten och flera har flyttat iväg för att studier på annan ort. Kära vänner har flyttat hem till himlen och jag själv har fått utvecklats i min tjänst som pastor på flera olika områden.

När jag stannar upp och tänker på vad som verkligen har hänt här i Borlänge under denna tiden så inser jag att tiden inte alls går snabbt, det bara känns så. Det är så otroligt mycket som hänt, så mycket gläjde, en del sorg och en del kamp.

Pandemi, tvivel, öken, oas, tro, läger, skratt, helig Ande, dop, frälsning, dikter, en bok, predikan, barnvälsignelse, nattvard, ljus, Jesus, bibelstudier, bad, natur, skidor, bilar, människor, gudstjänster, möten, hår, kepsar, teologi, sjukhusbesök, innebandy, tennis, semester, bröllopsdagar, födelsedagar, pingis, sällskapsspel, turnering, hajk, Helgen, snö, is, skridskor, pulka, grillning, Nyhemsveckan, möteshelg, gästpredikant, Unite, Dalagården, Hampe, familj, Elmira, Inez, Ludvig och min underbara fru Elin!

Ja det finns säkert många fler ord som är värda att nämna, men bara dessa vittnar om att det verkligen hänt mycket, inte minst ser vi det på barnen och tänk, de som har börjat vara med i USB 7.0 var 5 år när vi flyttade hit, tänk.

Det är en sådan nåd att få tjäna i församlingstjänst, givet att det inte alltid är enkelt, men att få vara anställd i en underbar församling som Borlänge Pingstförsamling är verkligen något fantastiskt och det är från hjärtat!

Mikael Tellbe skriver i sin bok Andens värk om sann andlighet och utgår ifrån 1 Korinthierbrevet. I ett kapitel skriver han om vishet och att Gud utmanar den världsliga visheten genom att bland annat låta Jesus dö på korset. Han skriver även om att Gud visar en annan vishet genom församlingen, som består av ofullkomliga människor med fel och brister men ändå älskade och använda av Gud. Så här skriver han:

"I dag kan många se församlingens problem och brister som ett uttryck för mänsklig ofullkomlighet, där församlingen blivit en spelplats för inbördes konflikter - och det var ju så det hade blivit i Korinth. Men för Gud är inte församlingen ett problem utan ett vittnesbörd om hans godhet och storhet. Församlingen är en plats där Guds räddning tar gestalt och storhet i en försonad gemenskap av förlåtna syndare - alla lika inför Gud, oavsett etnicitet, kön, ålder eller social bakgrund. Detta är Guds vishet 'i hela dess mångfald.'"

Tänk, Gud har inga problem med att församlingen innehåller mångfald, nej, tvärtom. Mångfalden av människor, (samtliga med brister) vittnar om att Gud är en god Gud, en Gud för alla människor på den här planeten. Jesus dog inte bara för vissa utan för alla! Dig inkluderad! Det finns ingen människa som är undantaget!

När vi i församlingen lyckas älska varandra händer något än mer, då vittnar vi tydligt om vem Gud är. För Gud är den som älskar alla. När vi lever i den kärlek som kommer från Gud så vittnar det om Guds vishet, Guds vishet som inte är världens vishet utan just Guds vishet. Världen vill kalla eliten, Gud kallar alla!

1 Tim 2:3-4 "Sådant är rätt och behagar Gud, vår frälsare, som vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen."

I morse kl. 6 hade vi bön via Zoom. En handfull kopplade upp sig och bad tillsammans. Det var en god stund!

I slutet delade en av deltagarna följande tankar:

Vi behöver växa upp. Vi som kristna behöver växa i vårt lärjungaskap. För att kunna växa och blomma ut så behöver vi dock ha stadiga rötter. Innan en planta växer uppåt så växer rötterna neråt. Att växa uppåt innebär först att växa djupare. Ju djupare rötterna är desto större kan växten bli, vare sig det är en blomma eller ett träd.

Låt dina rötter växa djupt i Kristus, som det står i Kol 2:6-7 "Ni har tillsammans tagit emot Kristus Jesus som Herren. Lev då i honom, fast rotade och uppbyggda i honom, styrkta i den tro ni har fått undervisning i, och tacka honom ständigt."

Låt oss som kristna verkligen ha våra rötter i den goda jorden och den goda jorden är Jesus Kristus. För att ha våra rötter i Jesus så behöver vi lära känna honom. Vi har alla kommit olika "långt" i vår vandring med Jesus, en del av er som läser har inte ens lärt känna Jesus än, några av er har precis tagit emot Jesus och andra har levt med Jesus ett helt liv.

För att lära känna Jesus kan vi läsa i skriften om vem han är och vilka vi är i Kristus. Det är även bra att låta bönen vara närvarande i livet där vi i bönen kan be att få lära känna Jesus mer. Bli mer rotade i Jesus och bli en växt som "bär frukt". Bönen är sannerligen ett bra "verktyg" för att bli mer rotad.

Det där med hur vi uppför oss på internet och sociala medier är inte alltid enkelt. I senaste numret av NOD (nr3 2022 Kristen på egen hand) lyfter Martin Landgren upp detta och menar att det är viktigt att vi talar om hur vi gör när vi för oss på nätet. Precis som det genom tiderna har diskuterats etik och moral i en mängd olika sammanhang. Landgren själv lyfter ett exempel från antiken symposiet ett sätt att umgås med som med tiden formades med hjälp av samtal, inte minst från olika filosofer.

Han avslutar artikeln genom att skriva hur vi kristna bör föra oss på nätet: "De flesta av oss är användare av sociala medier. 'Ni är jordens salt' säger Jesus (Matt 5:13). Den kristna etik som präglar livet i allmänhet för en lärjunge, behöver också prägla livet online. Bergspredikan är ytterst relevant även för mina relationer på nätet. Kanske är en del av bidraget från en kristen människa, att inte vara en tangentbordskrigare i ett kulturkrig, att inte vara den dryge snubben, att inte hela tiden till varje pris ha rätt. Jag kan inte förändra andra människors beteende på nätet, men jag kan påverka mitt eget."

Jag tycker det är väldigt bra skrivet av Landgren och jag tror vi alla behöver fundera över hur vi för oss och vad vi skriver på nätet, såsom vi funderar på vad vi säger till människor IRL.

Jesus uppmanar oss till att älska varandra, det behöver vi lära oss att göra i alla olika situationer i livet. Hur kan det ta sig i uttryck? Kanske genom att respektera varandras olikheter och låta tron på, inte åsikterna om, Jesus vara det som binder oss samman.

Såsom Morten Sager skriver i en artikel i samma nr av NOD som Landgren: "Om gemenskapen definieras av sin fascination för Jesus i första hand kanske den kan stå ut med våra olikheter, konstigheter och motsägelser? Om enheten kommer från herden så kanske vi inte måste sträva efter fullständig enhet?"

Något som vi både kan koppla till nätet och till den fysiska gemenskapen i kyrkan.

Vi människor söker glädje i livet. Vi söker i saker, vi söker i upplevelser, vi söker i roliga videos på internet eller i filmer och serier. Vi söker i vänner och i familj.

Men kanske är det just så att den fullkomliga glädjen finner vi endast hos Jesus. Han säger själv: "Detta har jag sagt er för att min glädje ska vara i er och för att er glädje ska bli fullkomlig." Joh 15:11

Precis innan så säger han: "Så som Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, liksom jag har hållit min Fars bud och är kvar i hans kärlek." Joh 15:9-10

Att hålla Jesu bud, alltså att leva i kärleken från Gud, verkar vara vägen till fullkomlig glädje.

Det får mig att ställa mig frågan: "Hur lever jag mitt liv och vart söker jag glädje?"

Ibland stöter man på vissa texter som är värda att lyfta fram. Här kommer en text ifrån P.P Waldenströms bok I ingen annan är frälsning en bok från 1877 men denna text är hämtat ifrån en senare upplaga 1938:

"Alltså har Gud utgivit sin enfödde son för att frälsa världen. Därför är i honom frälsning, evig frälsning. För alla syndare, för stora och små, för publikaner och skökor och rövare finnes frälsning i honom. I det ordet "världen" sammanfattar han allt, vad syndare heter. Du må hava levat i vilka synder som helst - du må hava förfallit huru djupt som helst, i Jesus finnes frälsning. Det finnes, så som vi ovan sagt, syndare, vilka sjunkit så djupt, att de förlorat all aktning för sig själva och allt hopp om frälsning, ja som fortsätta sitt syndaliv blott därför, att de tro, att det finnes ingen hjälp för dem. De hava till spillo givit sig själva, ja äro kanske av andra människor till spillo givna, men i Jesus finnes frälsning. För drinkare finnes frälsning, för horkarlar finnes frälsning, för girige, för egenrättfärdige, för alla finnes frälsning i Jesus. Där man förgäves försökt allt annat, där finnes frälsning i Jesus. För den, som först vaknar upp ur sina synder, finnes frälsning i Jesus; för den, som många år levat med Jesus men fallit av och nu ser sig alldeles förlorad, finnes frälsning i Jesus. För den, som står vid gravens bädd med ett liv fullt av synder, otro och brott bakom sig, finnes frälsning i Jesus. Här är en fri och öppen brunn emot alla synder och all orenlighet. Kom hit, förlorade son, kom hit! Kom och bjud med dig så många, som vilja komma, så många, som behöva frälsas av nåd! Si, dörren är öppen!"

Det är svårt det där med enhet. Just nu läser jag Peter Halldorfs bok "Att älska sin nästas kyrka som sin egen" där han lyfter det vackra och det bibliska i att se förbi meningsmotstånd och istället titta på enheten vi har i Jesus. Den vi verkligen samlas kring.

Paulus skriver i Ef 4:3-6 "Sträva efter att bevara enheten i Anden genom att leva i frid med varandra, så att det är en kropp och en Ande, liksom ni är kallade till ett och samma hopp. Det finns en Herre, en tro och ett dop, en Gud, som är Fader till alla, är över allting, genom allting och i allting."

Det låter så enkelt men samtidigt verkar det vara så svårt. Genom vår kyrkliga historia ser vi brytningar mellan kyrkor som just inte har kunnat enats. Frågorna som skiljer har varit för laddade vilket har lett till nya samfund, nya kyrkor och även nya sår mellan kristna bröder och systrar.

P.P Waldenström var med i processen att starta upp Missionsförbundet (Nu Equmeniakyrkan) och vid ett tillfälle skriver han i tidningen "Svenska Morgonbladet" följande (ursäkta 1800-tals språket):

"Våra församlingar äro fria i det avseendet, att fritt tillträde till dem gives för var och en, som, så vitt människor kunna döma, tror på Kristus. Det är ingen s. k. bekännelse, som stänger dem ute. Vill någon såsom en broder vara med där, men kan icke vara med om allt, så står det honom fritt. Så kunde t. ex. en av Gävle friförsamlings äldste medlemmar icke vara med om församlingens nattvardsfirning. men medlem var han och årligen återvaldes han till ledamot av styrelsen - ända till sin död. En annan kan icke gilla barndopet. Han låter icke döpa sina barn alls. En annan åter vill hava dem döpta men går till prästen med dem, medan den tredje vänder sig till församlingens predikant med sina. Men alla tre mötas de som bröder i friförsamlingen. Att möjligen prästen ser en smula snett på den, som lät lekmannapredikanten döpa, och lekmannapredikanten kanske ock ser snett på den, som gick till prästen, det är en snedögdhet, som väl går över med tiden. Den botas genom att se på Jesus, som är med och välsignar de sina både vid statskyrkans och vid friförsamlingens nattvardsbord samt de små, både när de döpas av prästen och när de döpas av prediktanten. Jag tänker också, att Herren Jesus icke ser mer varmt eller kallt på den ene än på den andre. Och för oss är det nog bäst att se dem med hans ögon, om än somliga finnas, som tycka det vore bättre, om Han såge med deras."

Det är lättare sagt än gjort, men jag tror det är vitalt för oss Kristna att enas kring det som verkligen är allas vårt centrum. Jesus Kristus! Hans död och uppståndelse, Han som rengör oss från våra synder och ger oss helige Ande. Hans som är sänd av Fadern och tillsammans med alla tre bildar den treenige Gud vi tror på.

Det där med nåd kan vara väldigt svårt att förstå. I alla fall Guds nåd.

Flera gånger står det i Bibeln att Gud är rik på nåd, t ex i Ps 145:8 "Herren är nådig och barmhärtig, sen till vrede, rik på nåd."

Nåd innebär att man förtjänar ett straff men man slipper straffet. Bibeln lär oss att "Syndens lön är döden" (Rom 6:23) och i samma vers lär den oss också att "Guds gåva är evigt liv i Jesus Kristus, vår Herre."

Jesus tog syndens straff på sig på korset. För hela mänskligheten tog han syndens straff, döden, på sig själv och gjorde så att vi genom vår tro på Jesus också kan få ärva det eviga livet. Det är inte genom gärningar vi kan nå det eviga livet utan enkom genom Jesus nåd. "Ni är alltså räddade genom tron, inte av er själva, utan det är en gåva från Gud, inte på grund av gärningar, och därför kan ingen heller skryta." (Ef 2:8-9).

Genom korset ser vi även den kärlek som Gud visar mot oss människor. Det han själv längtar efter är att vi ska tro på honom, det bevisar han genom sin död: "Men Gud bevisade hur mycket han älskade oss genom att Kristus dog för oss medan vi fortfarande var syndare." (Rom 5:8).

Vi ska inte lägga bort all synd och bli "rena" innan vi möter Jesus. Nej, vi bär hela vårt jag till Honom, hela vårt syndiga jag bär vi till Jesus och Han gör oss rena, han gör oss fria. Genom vårt val att tro på Jesus leder han oss till ett liv i frihet!

Detta är något vi blott kan förstå när vi fått uppleva det. Precis som i sången "Hos Jesus": "Det kan ej förklaras, det kan blott erfaras. Hur saligt det är hos Jesus".

Jesus vill vandra med oss, Jesus vill vägleda oss och göra oss fria ifrån synden. För det är just genom att tro på Jesus vi lämnar synden, för synden är egentligen bara en grej: Att inte tro på Jesus (Joh 16:9).

Sök Jesus, våga tro, och få livet!

I höst startar en ny utbildning som fysiskt kommer äga rum här i Borlänge.

Det är flera olika aktörer som tagit fram "Akademi Bilda & Sänd". En utbildning som riktar sig till församlingsmedlemmar som vill få verktyg att med större självförtroende kunna ta plats i det offentliga samtalet, antingen om det är på arbetsplatsen, med grannen eller på sociala medier eller kanske på debattsidor i olika tidningar.

5 Lördagar, 2st på HT och 3st på VT träffas man och får undervisning samt goda samtal med både gruppen och föreläsare. De som föreläser är en bredd profiler från svensk kristenhet såsom: Frida Park, Joel Halldorf, Josefine Arenius, Magnus Hagevi, Cilla Eriksson, Stefan Gustavsson, Josefine Lennartsson, C-H Jaktlund, Robban Tjernberg, Joakim Hagerius, P-O Flodström, P-O Byrskog och fler därtill.

Jag själv kommer vara engagerad i utbildningen och vi som församling har ställt oss bakom detta initiativ.

Jag lockas av denna utbildning för jag tror verkligen på det goda samtalet. Ofta, inte minst i sociala medier, är det svårt att få fram ett gott samtal. Det blir mest åsikts-kastning istället för att man för det goda samtalet med goda argument och med en respekt mot den andre även om man inte har samma ställningstagande.

Det har funnits liknande utbildningar som denna i form av Petrus-akademin och WilberforceAkademin. Båda dessa har dock uppehåll 2021 och vi hoppas att Akademin Bilda & Sänd kan fylla det hål som dessa två utbildningar lämnar efter sig.

Klicka in dig på hemsidan www.bilda.nu/bildasänd och läs mer om utbildningen som även går att vara med på digitalt.

Boken Predikar inleds med orden: "Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren, tomhet, idel tomhet, allt är tomhet."

Visst känns det så ibland, att allt är tomhet, att allt är precis som Predikaren skriver några verser längre fram: "ett jagande efter vind"

Jag själv har känt den känslan många gånger i livet och under pandemin är det en känsla som varit närvarande alltför mycket. Samtidigt har den liksom inte helt tagit över, för någonstans finns det också ett hopp.

Kristendomen är (och bör) vara hoppets religion. Vi tror på en Gud som bär genom svårigheter, som ger frid och som, genom vår tro (inte gärningar), ger oss evigt liv.

Lärjungen och aposteln Petrus skriver: "Välsignad är vår Gud, vår Herre Jesus Kristus Fader. I sin stora barmhärtighet lät han oss födas på nytt till ett levande hopp genom att Jesus Kristus uppstod från de döda, hoppet att en dag få ärva det som aldrig kan förstöras eller fläckas eller tyna bort och som är förvarat åt er i himlen" (1 Petr 1:3-4).

Jesus säger i Matt 11:28-30 "Gå in under mitt ok och lär av mig. Jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Hos mig finner ni ro för era själar. Mitt ok är behagligt och min börda är lätt."

Ett liv med Jesus är ett liv i tillit till en Gud, det levande hoppet som bär oss genom svårigheter, genom "dödsskuggans dal". Det livet är till för alla, varenda människa har möjlighet att tro på Jesus. Precis som vi läser i Rom 10:9 "Om du alltså öppet bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväck honom från de döda, då blir du räddad."

Jag vill påminna dig som tror att inte tappa bort hoppet i Jesus, sök Honom i bön och skrift, närma dig Honom och han ska närma sig dig, ja han har aldrig lämnat dig!

Jag vill uppmuntra dig som inte tror att ge ditt liv till Jesus, att be till honom med dina egna ord och börja en ny resa, en ny epok i ditt liv. Ett liv tillsammans med Jesus!

I söndags (22/2) predikade jag om vilken bild vi har av Gud, vilken förståelse vi har av Gud. Det vi i kyrkan brukar kalla Gudsbild. Jag talade om att Gud är en helhet och för att försöka oss på att förstå Honom behöver vi också förstå helheten av honom.

Jag läste en liten sammanfattning som jag nu lägger ut här med tillhörande fotnoter på alla ord, det finns givetvis fler bibelord på orden men jag har valt att ge ett eller max på exempel per ord. Håll till godo:

Gud är trofast, barmhärtig, rättfärdig, rättvis, rik på nåd och sen till vrede. Han är kärlek, Han är den som dömer, Han är den som förlåter, Han är vägen, sanningen och livet. Allsmäktig, väldig, evig, härskarornas Herre, Han är helig, Han är den högste, skaparen, världens ljus, och Han är alltigenom God. Han är den herde som leder sitt folk, Han ger och håller sina löften, han räddar, Han befaller, Han är Kung, sitter på tronen och regerar, Han är vår Fader, Han tröstar som en moder, Han är klippan, Han är den som helar. Han är den som är.

Barmhärtig, sen till vrede, rik på nåd, trofast: 2 Mos 34:6. Allsmäktig: Jes 10:13. Väldig: 1 Mos 17:1. Kärlek: 1 Joh 4:8. Skaparen, evig: Jes 40:20. Vägen, sanningen och livet: Joh 14:6. Helig: 3 Mos 11:44. Världens ljus: Joh 8:12. Rättfärdig, rättvis: 5 Mos 32:4. God Ps 25:8; 1 Krön 16:34. Domare Ps 7:12. Härskarornas Herre (Herren Sebaot): 2 Sam 6:2. Högste: 1 Mos 14:20. Leder sitt folk: 5 Mos 8:2. Ger och håller löften: 5 Mos 6:18. Räddar: 2 Mos 6:6; Rom 9:10. Befaller: 2 Mos 34:11; Joh 14:21. Herde: Ps 23:1. Regerar på tronen: Ps 9:8. Kung: Ps 24:10. Fader, Klippan: 5 Mos 32:4-6; Jes 64:8. Helar: Se Jesus i evangelierna; 2 Mos 15:26. Tröstar som en moder: Jes 66:13. Förlåter: Neh 9:17
Gud är: 2 Mos 3:14.

Om du vill se predikan så finns den här: https://youtu.be/8_bwE0OX5DI

Du behöver inte...
Det finns en del saker i livet som vi tror vi behöver men i själva verket behöver vi väldigt lite. Ser man på den klassiska behovstrappan hittar vi mat, luft, vatten, trygghet, gemenskap m.m. Men det finns också mycket vi inte behöver. Vi skapar oss behov i våra liv, saker vi tror att vi behöver men egentligen behöver vi det inte alls. Som TV, Mobil, Internet t. ex. Dock har vi skapat oss ett behov kring dessa saker.

Hur som, en sak vi inte behöver är att hata. I dagens samhälle ser vi väldigt mycket hat och det kommer ifrån alla världens alla grupper. Ingen grupp eller kategori av människor är fria från hat, inte ens de kristna.

Detta är givetvis sorgligt, men det verkar finnas i oss människor ett driv att hata andra eller åtminstone tycka illa eller se ner på andra. Det är alltifrån att hata människor med en annan hudfärg, en annan religion eller för att de håller på ett annat fotbollslag än du själv. Jag själv har väldigt svårt för det amerikanska fotbollslaget Steelers.

Vad säger då Jesus? Ja han vill göra oss fria ifrån de hat- eller "illatyckande"-känslor vi bär på. Han säger i Matt 5:43-44 "Ni har hört det sägas: ´Du ska älska din medmänniskan och hata din fiende.´ Men jag säger er: älska era fiender, be för dem som förföljer er."

Det finns frihet att inte leva med hat eller illatyckande och Jesus vill att vi ska leva i frihet. Hela hans agenda och vilja med oss människor är att vi ska ha en relation med honom vilket också innebär ett liv i förlåtelse och frihet.

Det är inte Jesus önskan att vi ska gå omkring och hata våra medmänniskor eller hata dem som tycker annorlunda än oss utan han förespråkar förbön för dem och till och med kärlek till dem som vi tycker illa om.

Ett liv i Jesu kärlek är ett liv i frihet.

Jag behöver inte tycka illa om Steelers. Jag kan välja att acceptera att de också är en organisation som bara vill göra sitt bästa för att vinna Superbowl och att de i sanning är ett bättre lag än Cincinatti Bengals (som jag håller på). När jag väljer att lägga bort mitt eget agg mot Steelers så innebär det att jag också blir fri från agget. Fri från destruktiva känslor, för våra hatiska känslor är destruktivt för oss. De bygger inte upp, nej de river ner.

Försök att lägga bort det hat eller illatyckande du bär på. Lyckas du inte själv, be Jesus att han ska befria dig och hjälpa dig att leva i hans kärlek.

Ibland vill vi människor det största, det som syns mest, det som gör mest med ett eko som är långvarigt. Men vad är det egentligen som har betydelse?

Jag tänker mig att det ofta kan vara det lilla som är det viktiga. Alice Cooper har en låt som heter "It´s the little things" där han i början av låten sjunger: 

"You can burn my house
You can cut my hair
You can make me wrestle naked
With a grizzly bear

You can poison my cat
Baby I don't care
But if you talk in the movies
I'll kill you right there."

Visst kan det kännas igen, hur det är just de små sakerna som triggar igång oss kanske än mer än de stora sakerna. 

Jag skrev en dikt 2014 på detta tema, men då handlade de inte om att jag blev arg för de små sakerna utan hur de små sakerna är det som betytt mest. 

"Det är de små sakerna. 
De där konstiga och utåt sett obetydliga sakerna, som sätter sina spår. 
Det är de flyktiga tillfällena. 
De där udda tillfällena, som återkommer varje år. 

Det är inte de stora händelserna. 
De där spektakulära händelserna, som visat hålla sig i längden. 
De är inte de stora. 
Nej, det är i det lilla, de är parenteserna, som sticker ut i mängden. 

Som den gången flugan höll sig borta och jag fick ro. 
Handen på axeln, när jag inte kunde tro. 
Sången på radion i helt rätt tid. 
De korta orden från vännen, som gav mig inre frid."

Jag älskar också Agnes Johanssons dikt "Herre jag ber":

"Jag ber dig Herre få göra
det lilla jag möjligen kan, 
det stora får du så gärna
giva åt någon ann.

Ett litet leende och en vänlig gest
kan just nu vara som allra bäst. 
Så giv mig då orden de allra rätta
som någons tunga börda kan lätta."

Det som vi tänker är litet, kanske är just det som är stort för någon annan. Jag vet att ett sms med en uppmuntran eller ett "jag tänker på dig" kan betyda otroligt mycket för en annan människa. Eller ett telefonsamtal, eller ett kort på posten, eller vad det än kan vara som leder till uppmuntran och glädje. 

Kanske är det så att Gud har lagt något på ditt hjärta, eller gör i detta nu, något litet, något enkelt, som du upplever du kan göra för en annan människa. Slå inte bort det, för just den där lilla (eller stora) gärningen som du bär på kan vara så otroligt betydelsefullt för din nästa. 

Här kommer en personlig sommartanke ifrån mig:

Hur bryter vi ner de masker vi bär på i församlingarna i Sverige? De allra flesta av dem som går till kyrkan mår bra och behöver inte ha någon mask på sig, i alla fall ingen som förändrar hela utseendet, kanske att man snarare har lite smink på sig snarare än en hel mask. Men när vi mår dåligt så kommer den på, vi går till församlingen på någon gudstjänst, förberedda med en leende mask för att ingen annan ska förstå att det just nu är dåligt. När det inbjuds till förbön väljer man att hålla fast vid sin mask, sitta eller stå i kyrkbänken och sjunga med i lovsången, gärna med en lyft hand eller två.

Dan B. Allender skriver i sin bok ”Den haltande ledaren” om detta:
”Organisationer är fulla av liknande knutar eftersom det inte finns tillräcklig ärlighet mellan människor för att bygga omsorgsfulla relationer där man vågar överlåta sig åt varandra. Istället är alla upptagna av att sätta på sig den rätta masken. Om det är en glad organisation väljer alla att sätta på sig glada masker. Om det är ett intellektuellt och allvarligt ställe skulle ett glatt ansikte verka barnsligt och fel.”

Jag ställer mig frågan vad detta beror på? När jag svarar mig själv tänker jag att det främst beror på osäkerhet och en vilja att inte vara svag inför andra. Vi vill troligen inte visa att vi faktiskt är mänskliga, fulla med brister och problem utan istället visa upp en sida som ingen av oss egentligen har, perfektion. Men eftersom vi ändå håller på med falska jämförelser dagligen så håller vi fast vid att det finns perfektion, även fast det är en lögn.

Varför skriver jag falska jämförelser? Jo, för att ingen vet hur andra egentligen har det, eftersom så gott som alla tar på sig sina masker så kan vi inte veta hur människor i vår närhet faktiskt har det. Utom möjligen de få verkligt nära vänner vi eventuellt har.

Min önskan är att uttrycket ”kom som du är” inte bara ska vara något som församlingar säger utan är en praktisk utlevd verklighet. Där man får komma precis som man är, eller kanske snarare, där man vågar komma precis som man är. För visst vill vi att människor ska komma som de är, men varför är verkligheten sådan att när någon går igenom en kris är det ställe som först och främst undviks just församlingen? Istället för att gå till församlingen och hämta kraft, gemenskap och kärlek så undviker man den. Något som jag anser är sorgligt.

Det sorgliga för min egen del är att jag ju gör likadant, kanske inte att jag undviker att gå till församlingen när jag mår dåligt, men att jag stundom går dit med en mask som kamouflerar mina känslor är fakta.

Det hela påminner om en dikt jag skrev 2015:

Jo tack, det är bra.
Bara bra, helt ok, funkar.
Men inom mig, nja.
Sliten, trött, hjärtat dunkar.
Stressad, sårad, osynlig tår.
Ledsen och bedrövad.
Livet gått fort många år.
Glädjen bedrövad.
Skrattar med munnen.
Gråter inom mig.
Lyckan försvunnen.
Men jag ljuger för dig.
Så tack för att du fråga.
Det är bara bra.
Ständigt brinnande låga. 
Jo tack, det är bra.

Hur vänder vi trenden?

Just nu håller "Bibeln idag" på med ett projekt som de kallar "Här för att stanna" eller #härförattstanna. 

När jag funderar över min personliga tro och vad som fått mig att vara kvar och även aktiv i församlingen så handlar det oftast om mitt beslut. Jag har bestämt mig för att följa Jesus och det är något jag fortsätter göra, baserat på mitt beslut. 

Ett beslut som i sin tur är byggt på personliga upplevelser, främst mina möten med Jesus men också flera olika bönesvar som jag fått genom livet. 

Ett möte med Jesus skedde på Nyhemsveckan 2002, jag blev helt uppfylld av den helige Anden, det va glädje inom mig och en känsla som jag inte kan beskriva. En känsla som jag enkom känt den gången. Svårbeskrivet.

Jag har fått vara med om flera bönesvar när det gäller vädret. Kanske det vackraste var vid en utomhusvigsel där jag var vigselförättare och där vi inte hade något annat alternativ än att vara ute. Jag hade bett i flera månader för uppehåll denna dagen men när jag vaknade regnade det. När jag dock kom fram till platsen för vigseln var det uppehåll där, men bara där. Alla bilar som kom var blöta men vi fick inte en droppe på oss. Precis när brudparet gick längs gången så försvann molnen och solen sken ner på oss alla. Det var en vacker stund och ett stort bönesvar. 

Andras vittnesbörd betyder också mycket för mig, inte minst när jag tvivlar. Att få höra andra människors berättelser eller bara se äldre som är bevarade i tron ger mig själv fortsatt tro på Jesus. 

Tvivel är något som följt mig ända ända sen tonåren. Det kommer tvivelperioder någon gång per år, vissa jobbigare än andra. Vid varje sådant tillfälle så är mitt beslut till grund för min fortsättning, "Jag har valt att tro på Jesus". Mitt beslut och det som mitt beslut är byggt på tillåter mig att hålla fast vid Jesus och gång på gång får jag förstå och förnimma att det är rätt beslut. 

Jesus är vägen sanningen och livet. 

Här är en dikt som jag skrivit under en tvivelperiod, som också visar hur jag vänder mitt tvivel till Jesus: 

En tyst viskning i mitt inre, som jag inte uppfattar.
En stilla bris i rummet som jag inte känner.
En tystnad omkring mig, som jag inte uppskattar.
En stillhet utan rörelse, som mitt inre bränner.

Ack du ljudlösa ljud, du omringar mig med tomhet.
Ack du stilla vind, du blåser inte på mej.
Ack du tvivel, du döljer det som är vishet.
Ack du otro, varför du finns förstår jag ej.

Vart ska jag gå, för jag hör inget svar?
Vart ska jag vända mig, för jag känner ingen riktning?
Vart finns du som lever, är det bara jag kvar?
Vart ska jag titta, jag förstår ingenting.

Det som jag egentligen förstår är som bortblåst.
Det som jag egentligen tror är någon annanstans.
Det är som att jag bankar men dörren är låst.
Det är som att jag kämpar utan möjlighet till segerkrans.

Ofta jag famlar mig fram, utan att riktigt nå hela vägen.
Ofta jag tror utan att ändå riktigt tro.
Ofta jag söker dig Jesus, men jag hittar inte den trånga stigen.
Ofta ser jag bara en brygga men ingen bro.

För mig tillbaka in till din röst.
För mig tillbaka till den helige Andens vind.
För mig tillbaka till den tro som ger tröst.
För mig tillbaka, till livet för nu är jag blind.

Vi fortsätter att ställa om vår verksamhet i Borlänge Pingstförsamling. Webbsända gudstjänster och bönemöten, anpassade eller inställda verksamheter. Det har pågått i några veckor nu, inom kort kommer det kännas normalt. Som om det vore så här det är att vara kyrka. 

Tänk vad snabbt vi vänjer oss, vi kramas inte, vi tar inte i hand, vi håller avståndet till varandra. När vi är i affären har vi inte människor som står tätt för att lägga upp sina varor på bandet så snabbt som möjligt. Ja visst finns det undantag, men jag tycker ändå de flesta tänker till lite extra och hjälper så till att motverka rådande pandemi. 

Vi vet inte hur länge det här kommer fortsätta och oavsett hur länge så får vi alla greppa tag i vårt minne när det kommer till "vad det innebär att vara kyrka". För att vara kyrka är inte distans, det är inte att hålla avstånd, det är att vara en enad kropp som Paulus talar om i bland annat 1 Kor 12. Kyrka, eller församling som vi brukar säga, är att ta hand om varandra, prata med varandra och fungera som en familj. När allt är över så får vi ses i vår lokal igen, vi får fira gudstjänst och vi får äntligen mötas. 

Vi får mötas kring det som är centrum av församlingen, Jesus. Den tro och tillit vi har till Jesus, den tron som vi får dela med varandra som en naturlig del av livet. Under tiden anpassar vi oss efter rådande läge men håller ändå vår tro och trygghet högst. Glöm inte heller att i denna tid bli än bättre på att höra av dig till dina nära och då tänker jag också på de i församlingen. Det är lätt för oss att "glömma" varandra eftersom vi naturligt ses på söndagarna. Nu gör vi inte det, då behöver vi vara än mer aktiva för att bibehålla det naturliga församlingslivet. Det är inte alltid lätt, men jag tror det är viktigt. 

Det är ingen nyhet att vi i Sverige lever längre än någonsin och då tänker jag på medellivslängden. Idag lever kvinnorna i snitt 84,7 år och män 81,3. En ökning med nästan 10 år från 1950. Samtidigt talar vi mindre om döden idag än aldrig förr. Döden som är en givet inslag i våra liv är något vi vill undvika till varje pris. Det i sig är inte så konstigt, att vi vill leva, men samtalet om döden behöver nog vara med närvarande i våra dagliga liv. 

I och med Covid-19 lever vi nu i en tid av än mer dödlighet. Främst äldre dör i större antal men även fler generationer är drabbade, det syntes inte minst i och med Adam Alsings död i sjukdomen. När Joachim Elsander låg för döden lyfte han detta ämnet, vi behöver tala mer om döden. 

Förra helgen fick jag själv ett tryck över bröstet, jag blev orolig och åkte in till akuten där de kunde konstatera att mitt hjärta och min andning fungerar mycket bra. Jag vet inte vad det var som orsakade trycket men jag vet vad som hände i mitt inre. Min egen dödlighet kom närmare. 

Mitt i detta står Jesus och hoppet om ett evigt liv tillsammans med honom. När han talar till de 72 glada som kommer tillbaka från en evangelisationsresa säger han i Luk 10:19-20: "Jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och stå emot fiendens alla styrkor. inget ska skada er. Men gläd er inte över att de onda andarna lyder er, utan över att era nämn är skrivna i himlen." 

Det himmelska perspektivet. När Petrus skriver om prövning i 1 Petr så uppmuntrar han läsarna att hålla ut i prövningen: "eftersom ni snart ska nå målet för er tro, räddningen för era liv" (1:9). 

Jag har valt att lägga mitt liv i Jesu händer, men detta innebär inte att jag kommer avstå från lidande eller död här på jorden. Dock innebär det att jag har mitt hopp och min frid hos Jesus och ett löfte om ett evigt liv tillsammans med honom. 

Efter min resa till akuten, tillsammans med tankar om Covid-19 så skrev jag den här dikten: 

Döden omringar oss,
Som den alltid gör.
Men den är närmare nu,
I livsdansen, liemannen för.

Vi vill ducka, byta partner,
Trots att det inte går,
Döden är musiken,
Liemannen trampar på våra tår.

Vi ropar i förtvivlan,
Byter grepp, försöker föra.
Men vi dansar handfallna.
Men den dystra musiken i vårt öra.

Vart finns hoppet,
Är allt förgänglighet?
En liten strimma ljus jag önskar,
Men ser bara bister verklighet.

~~~~
Men plötsligt, tar musiken slut, 
Liemannen stannar
Något har förändrats, 
Golvet under oss rämnar. 

Viktlösa, omringade av... frid.
Mörkrets tjänare flyr
Och vi hör orden "var inte rädda"
En gestalt långsamt gryr.

Segraren över döden,
Gudsinkarnationen.
Står framför oss,
Och förändrar situationen.

Liv om ni än dör,
Hoppet som bär.
Vi hör Jesus ord,
Han är här.

Låt oss våga tala om döden, om saknaden, om minnen och låt oss i detta också tala om livet.

Just nu, i denna tid av Corona-kris som vi står i finns det olika ställningstaganden över hur vi bör bete oss. Dels tar olika regeringar olika grepp om situationen. Från näst intill totalt utegångsförbud till som i Sverige att man ska tänka till på social distans och extra noga handtvagning. 

Även kyrkliga ledare ställer sig olika till detta. Jag läser i tidningen Dagen 2020-04-14 om hur kristna ledare säger att de som tror på Jesus är skyddade av hans blod. De skriver även om hur Imamer inom Islam håller sina moskéer öppna eftersom Allah ska skydda dem, även ultraortodoxa judar trotsar regeringars beslut med hänvisning till deras tro. 

Vilket grepp som är rätt eller fel, ja det lär vi bara se i efterhand. Men när jag själv funderar över hur vi bör bete oss i denna världskris vi är i så fastnar inte min teologi i de verser som talar om "tro så ska allt gå bra", inte heller i Ps 91 stannar jag utan väljer att gå vidare i texten till exempelvis Apg 2:47 "de prisade Gud och var omtyckta av hela folket". Och Titus 2:8 "Håll dig till sunt tal, så att du inte kan kritiserad för något. Då måste dina motståndare skämmas, eftersom de inte hittar något ont att säga om oss."

Jag har min trygghet i Jesus, min absoluta trygghet om att Jesus samverkar allt till det bästa är än så länge orubblig i mitt liv (Rom 8:28). Vi har ett löfte ifrån Gud att han är med oss till tidens slut men löftet om att vi aldrig kommer bli drabbade av sjukdom eller lidande finner jag inte i summan av Guds ord, snarare är det tvärtom, att lidande kommer att drabba oss. Ingen går fri ifrån världens sjukdomar, jag känner många kristna som har dött i olika sjukdomar och de har haft en starkt och stabil tro på Jesus. 

Som kristen önskar jag att fler människor ska förstå vem Jesus är och få en levande relation med honom. Det är enligt mig det bästa livet och det önskar jag alla. Om jag då väljer att ställa mig mot samhället, skrika högt och säga att corona drabbar inte de som verkligen tror, behöver jag ställa mig frågan: drar detta människor till Jesus? 

Jag tror inte det, jag tror att det som drar människor till Jesus är kärlek och just nu tror jag att den största kärleken är att acceptera sitt lands regler och göra det man kan för att hjälpa till. Att handla, tillverka munskydd, ringa runt till ensamma människor och samtala med dem och andra grejer som kommer vara till välsignelse. 

Jesus säger att vi ska älska varandra och i breven kan vi se vad kärleken är och inte är: Tålamod, mildhet, glädje, frid, vänlighet, godhet, trofasthet, självbehärskning. Den är inte avundsjuk, inte skrytsam, inte högmodig, inte oförskämt eller själviskt. Den ilsknar inte till och är inte långsint. Den gläds inte över orätten utan finner sin glädje i sanningen. Den ger inte upp, den tror allt, hoppas allt och uthärdar allt. (Gal 5:22-23; 1 Kor 13:4-7)

Vad tror du själv kommer hjälpa människor att komma närmare Jesus i en tid som denna? 

Nu är jag på bättringsvägen, har varit sjuk i drygt en vecka. Funnit mig vara tröttare än vanligt och haft en jobbig hosta (som fortfarande är kvar). På frågan ifall det är Corona, eller Covid-19 som den officiellt heter, så är svaret nej. Nu är jag hur som på bättringsvägen och det är skönt. 

I lördags var det begravning för vår käre Joachim Elsander, det va en väldigt fin stund. Jessica Elnefred höll i begravningen och gjorde det med bravur, hennes griftetal fångade Joachim som person och även hoppet i Jesus. Många människor närvarade vid begravningen och drygt 200 stannade kvar på minnesstunden. 

Jag höll ett tal på minnesstunden och lyfte Joachims fantastiska förmåga att väva in och även tillåta olika perspektiv på olika frågor, svåra som lätta. Under tiden jag kände honom vågade han vrida och vända på olika frågor och även ifrågasätta det som man vanligen inte pratade om. 

I senaste numret av NOD lyfter de frågan om vårt ursprung. I kyrkan finns det flera olika teorier om skapelseberättelsen i 1 Mos 1. En del tror att det är precis så det hände, andra tror att det är en poetiskt text som beskriver förloppet som sker över flera år. Några tror att man kan ana evolutionsläran i den som då skulle vara skapat av Gud men fungerat som forskare påstår. 

Meteorologen och tillika pastorn Dave Gregory har funnit tro i att vetenskapen syn på skapelsen inte motsätter sig Bibelns syn på skapelsen och säger: "Jag tror att vetenskapen är Guds gåva till oss som hjälper oss att se och förstå världen och skapelsen."

En del håller helt med Dave (när det gäller skapelsen) medans det för andra skulle vara omöjligt att ställa sig bakom ett sådant påstående, att vetenskapens evolutionsteori skulle vara Guds tillvägagångssätt. 

För mig personligen har det aldrig varit viktigt hur skapelsen gått till. Det som varit viktigt är att just Gud har skapat jorden. Som Joachim Elsander skriver i sin bok På väg: "Numera betonar jag att Gud är skaparen och att texterna i första Moseboken främst handlar om frågorna Vem? och Varför?"

När jag gick ALT samtalade vi ofta om huruvida det vi talade om va en frälsningsfråga eller inte. Det är svårt att få ihop den kristna tron om man påstår att Jesus inte dog på korset, eller att han inte skulle ha uppstått. Men det är inte svårt att få ihop den kristna tron om världen skulle vara skapad på 6 dagar, eller om Gud själv skulle satt igång det vi kallar evolutionen. 

I flera teologiska frågor tror jag att det egentligen inte är så noga vad vi tror utan det viktiga är att man själv hittar något som bär ens egen tro. Vi kommer aldrig få reda på huruvida jorden är skapad på 6 dagar eller miljoner år under tiden vi lever här på jorden. Att därför hänga upp sin tro på denna fråga är riskabelt. 

Ta gärna ställning till hur du anser att jorden skapades, men gör det med vetskapen om att du aldrig kan vara helt säker. Istället för att hänga upp sin tro på det som är osäkert kan vi hänga upp vår tro på det som är säkert. Att Jesus Kristus dog för våra synder och att han uppstod och sände den helige Ande till oss. Ja, på den treenige Guden som är verksam i våra liv idag. 

Rom 14:5-9
"Någon skiljer mellan dagar, medan alla dagar är lika för en annan. Här måste var och en följa sitt eget förstånd. Den som betraktar en viss dag gör det för Herren. Och den som äter gör det för Herren. Han tackar ju Gud. Den som avstår från viss mat gör det också för Herren. Även han tackar ju Gud. Ingen av oss lever för sin egen skull, och ingen dör för sin egen skull. Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren. Vi tillhör alltså Herren vare sig vi lever eller dör. Kristus dog ju och blev levande igen just för att han skulle vara Herre över både döda och levande."

Min släkt är från Vårgårda/Alingsås trakten, själv är jag uppväxt i en by som heter Färed som ligger mellan Mariestad och Töreboda. En liten underbar by som under min uppväxt tid hade många barn i min ålder och en otroligt god gemenskap i byalaget. 

När jag flyttade till Mariestad så talade jag bred Alingsåska, något som givetvis tonades ner när jag hade bott i Skaraborg ett tag men Alingsåskan levde kvar. Så mina kompisar hemma sa att jag talade Göteborgska och mina släktingar tyckte jag pratade skaraborgska. För mig personligen gjorde det att jag inte till 100% kände mig hemma. 

Detta är en liten form av mellanförskap, men i förra veckan släppte UF företaget "2nd Generation UF" sin bok som heter just "Mellanförskap - varken utanför eller innanför, utan mittemellan".  Där lyfter de vad riktigt mellanförskap innefattar. När ens egna föräldrar (eller den ena) är uppväxt i ett annat land men själv är man född i Sverige (eller adopterad). Då uppstår detta mellanförskap som de skriver om i boken. Hemma i Sverige tittar "riktiga svennar" snett på dem och i ursprungslandet tittar de snett på en.

Som Nathalie Douti Skoog skriver om. I Sverige blir hon i skolan kallad N-ordet, bajskorv eller j-la svarting. När hon var i sitt ursprungsland Togo så fick hon höra ordet Yovo skrikas åt henne. Ett ord som beskriver vita europeér. Fast mellan två kulturer utan att känna en ren tillhörighet till någon av dem. 

Eller som Sacke Hajii Abdullahi skriver om, där han lever sitt liv som en kameleont för att få passa in. När han umgås med "Svennar" försöker han bete sig som en "Svenne" och när han umgås med invandrare så beter han sig som dem för att passa in där. Ändrar sitt tal och sitt sätt att vara för att passa in så bra som möljigt. 

Det här med identitet och tillhörighet kan verkligen vara en svår grej, inte mindre svår blir den om de runt omkring en inte ser ut som man själv gör. 

I kyrkan talar vi om att vi alla är lika inför Herren och att vi är systrar och bröder, inte av blod eller av hur vi ser ut utan på grund av att vi har tagit emot Jesus och blivit frälsta. Paulus själv skriver om det i Gal 3:26-28 "Alla är ni genom tron Guds barn i Kristus Jesus. Om ni är döpta in i Kristus har ni ju iklätt er Kristus. Därför är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. 

När jag ser ut över deltagarna på gudstjänsterna i Pingstförsamlingen Borlänge så ser jag det. Där har vi blonda människor med ljus hy, mörk hy och det mesta däremellan. Vi har olika arbeten med olika lön och vissa har inget arbete alls. Några är kärnfriska andra är sjuka. Vi är olika, men vi är ett i Kristus. Tron på Jesus och tillhörigheten i honom gör att vi överkommer alla olikheter i hur vi är och vilken världslig status vi tillhör och istället talar alla med alla. 

När jag läst denna viktiga bok om mellanförskapet så inser jag än mer hur stort det är att tro på Jesus som inkluderar alla. Det finna inga men, alla människor som väljer att tro på Jesus inkluderar han i sin gemenskap och vi som församling är satta att göra likadant. Det är givetvis inget vi är felfria på, det finns många misslyckanden när det gäller inkludering. Dock är det vårt uppdrag att låta människor vara människor oavsett hur de ser ut eller varifrån de kommer. Det finns inga mellanvägar här, en människa är en människa oavsett om den klassas som en främling eller inte. 

Låt oss bli ännu bättre på att vara medmänniskor och att inte hålla på att placera in människor i olika fack utan istället placera in alla människor i just "människa-facket". 

Här hittar ni mer info om boken: https://www.facebook.com/2ndGenerationUF/

Jag älskar böcker, egentligen har jag alltid gjort det men jag har inte alltid läst. Det började på allvar 2017. Innan det hade jag en föreställning av att jag skulle sitta ner någon gång under dagen och läsa en timme, för på detta vis skulle jag komma någon vart i boken. Men så slog det mig att en sida är en sida. Om jag läser en sida så har jag läst en sida men om jag inte läser en sida så har jag inte läst någonting. Enkel mattematik men som allt annat behöver en del sanningar sjunka in för att de ska kunna bli verklighet. 

Så jag började läsa innan jag gick och la mig på kvällen. Ibland blev det 10 sidor och ibland blev det en sida men jag märkte snabbt att jag faktiskt läste och att böckerna jag läste tog slut. Det var början på något nytt i mitt liv och jag älskar det, böckerna jag läser ger mig så mycket. 

I söndags köpte jag ännu en ny bok och den va verkligen ny, det va Joachim Elsanders nya bok På väg som egentligen är en genomtänkt sammanställning av hans blogginlägg mellan perioden 2007-2019. Själva boksläppet inleddes med en gudstjänst och fortsatte med ett samtal mellan Joachim och förläggaren Marcus Pollak. Efter det vart det boksignering där den (på grund av sin sjukdom) svage Joachim orkade stå och signera böcker och samtala med folk i 2 timmar, bra gjort!

Nu är boken en verklighet och jag har läst några sidor i den. På ett enkelt och fantastiskt sätt delar han sin teologi och sina tankar om olika saker och redan i början av boken börjar mina egna tankar gå igång -"Jaha, så här tycker Joachim men vad tycker jag". Det är en väldigt bra övning och jag får själv värdera min egen teologi på nytt. En del håller jag med om och en del håller jag inte med om, men vad boken öppnar upp för är väldigt positivt. 

Ef 3:16 "Jag ber att han som är så rik på härlighet ska ger er kraft och inre styrka genom sin Ande, så att Kristus genom tron ska bo i era hjärtan och att ni ska hålla er fast rotade i  kärleken. Då ska ni tillsammans med alla de heliga förstå bredden och längden, höjden och djupet och lära känna hans kärlek, som är långt mer än någon någonsin kan förstå. så ska ni uppfyllas av hela Guds fullhet." (NUB)

"Tillsammans med alla de heliga" ska vi förstå och jag vill gärna inkludera Joachim i denna resa att förstå mer av Jesu kärlek. Med nya perspektiv, med sin berättelse och sina erfarenheter så tillför han något för min egen Gudsbild. 

Om ni vill se en film från boksläppet så finns den på Pennys Kultursällskaps kanal på Youtube. 

Om ni vill höra en predikan om att lite också gör skillnad så kan du göra det på sondaghelaveckan.nu där min predikan om "Prestation- Låt Jesus ge växten" ligger. 

Äntligen är det 2020, jag har av någon okänd anledning sett fram emot att få uppleva detta årtal och är tacksam för att nu få genomleva det. Troligen är anledningen att det helt enkelt är tjugo-tjugo, jämt och bra årtal som klingar lätt i munnen. Samtidigt så vill jag tro att Gud på något extra sätt får fatt i mitt hjärta och hjälper mig att lära känna honom än mer, komma i en djupare funktion i mina gåvor som Gud har givit mig. 

Jag hämtar väldigt mycket inspiration ifrån biografier, 2019 läste jag om David Wilkersson, Basilea Schlink, Lewi Pethrus, Roger Larsson, Sebastian Stakset och Walter Cohen. Kristna människor som levt med och för Gud och varit burna av Gud blivit förvandlade av Gud och fått vila i Guds nåd. 

Just nu läser jag om den gamle predikanten Georg Gustafsson som går ifrån att vara en kommunistisk radikalist som vill krossa borgarna och religionen till att få bli fylld av Jesu nåd och lämna hat bakom sig. Istället för att förvandla samhället genom sitt hat så fick han vara med och förändra samhället genom Jesu nåd. Förändra samhället, ja det va faktiskt vad han fick se. Vid ett tillfälle, när han lämnade sin första pastors tjänst i Värnamo/Karlsfors, för att flytta till Jönköping så samtalar han med direktören på Skånska banken, följande samtal äger rum: 
" - Jag har hört att Gustafsson ska flytta, sa han [bankdirektören]. Jag ville bara passa på att tacka Gustafsson för den ekonomiska sanering som har blivit en följd här i stan av Gustafssons ekonomiska verksamhet. 
- Det förstår jag inte riktigt [svarar Georg]. Om det har skett någon ekonomisk sanering här så har jag ingenting med den att göra. Jag har inte sysslat med ekonomi. jag har predikat evangelium. 
- Ja, det kan väl hända, men det har ändå fått ekonomiska effekter. Jag ska säga Gustafsson, att många av våra besvärligaste kunder, som jämt har krånglat med sina protesterade växlar och andra ekonomiska problem, dom har gått med i Gustafssons församling, och dom har nu blivit våra bästa kunder. Och för detta vill jag tacka er."

Det är ju så med evangeliet, alltså med Jesus Kristus, att det inte bara för människor in på en ny religion med anrika traditioner. Nej, evangeliet förvandlar hjärtan och människans inre. Jesus ger frid, han ger omvändelse ifrån synder och gör oss till nya skapelser där vi får liv och liv i överflöd. 

Kanske har du ännu inte fått fast i Jesus, kanske vill du men vet inte hur. Det handlar om att tro och överlåta sitt liv till Jesus. Att säga en enkel bön: "Jesus, jag vill tro på dig och jag ger mitt liv till dig. Fräls mig". Detta är tillgängligt för alla människor och det är bara på grund av Jesus nåd vi får ta del av det: Ef 2:8-9 "Ni är alltså räddade av nåd genom tron, inte av er själva, utan det är en gåva från Gud, inte på grund av gärningar, och därför kan heller ingen skryta."

Gud vare med dig år 2020, låt det bli ett år där du söker dig än närmre Jesus. 

Ett av julens budskap är änglarnas ord "Var inte rädd" som de säger till Sakarias, Maria, Josef och herdarna när de kommer med sitt budskap om barn som ska födas eller har fötts.

Det är inte det lättaste alla gånger, att inte vara rädd och ibland är ju det faktiskt så att rädsla är en bra grej. I Senaste numret av NOD så lyfter de ämnet om fascism (dagen.se/nod), detta för dem även in på rädslan hos oss människor. Roland Spjuth skriver i en artikel att "Rädsla har varit människans ständiga och nödvändiga följeslagare Den som inte fruktade de vilda djuren eller svälten hade dåliga odds att överleva." Han skriver också att den moderna människan har försökt att jobba fram trygghet istället för rädsla men trots alla ansträngingar är vi ändå rädda. Vi ser ofta rädsla som något negativt men som Spjuth skriver "Rädsla har en viktig grund i människors erfarenhet att stå inför något obegripligt som hon inte kan kontrollera". Rädsla har genom tiderna hjälpt oss att kontrollera det vi inte kan kontrollera. Ta t ex vallen som byggts i Vansbro för att förhindra översvämningar (svt.se). Rädslan för översvämning har gjort att Vansbro har agerat och kanske lyckas de förhindra en mindre katastrof.

Men samtidigt är rädslan något negativt, då vi inte ser saker för de verkligen är utan istället väljer rädslan. T ex är många människor rädda för mörkret, trots att det egentligen ser likadant runt dig när det är ljust som mörkt kryper en rädsla fram som främst är grundad i känslor och inte sällan har sitt ursprung från otäcka filmer eller sagor (med hänsyn till undantagen).

Spjuth igen: "Rädsla är en del av människans existens. Den viktiga frågan är vad rädslan gör med oss och vilka konsekvenser den får. Kanske att den mest riskabla rädslan är den som växer ur vår vanmakt. Det är enklare att hantera rädsla om vi finner en konkret fiende att försvara oss mot."

Vi försöker alltid hitta en orsak till att saker händer, vi vill alltid ha en syndabock. Ibland är det dock inte så enkelt som en eller flera syndabockar, ibland är det mer komplext och där är det viktigt att vår rädsla inte får ta överhanden över vårt förnuft och vår förmåga att tänka, vrida och vända på saker och även ta in information ifrån flera håll.

Jag tycker Elisabeth Sandlund sammanfattar det bra i sin artikeln i senaste NOD: "Rädsla kan vara en nedbrytande och paralyserande kraft, men den kan också leda till handling. Vi behöver vara rädda men på rätt sätt och för rätt saker".

Var inte rädda, säger ängeln, för när ängeln kommer finns det ingen anledning att vara rädd. De som lyssnade till ängeln kunde agerat i instinktivt och sprungit därifrån, men de valde att stanna kvar, lyssna på att det inte fanns något farligt och då fick de höra ett fantastiskt budskap från Gud.

Det finns mycket att vara rädd för, men det finns också mycket att inte vara rädd för. Jag vill uppmuntra till att tänka en extra gång för de saker du är rädd för och samtidigt be att Jesus är med dig i din rädsla och att han får lyfta bort den rädslan hos dig som egentligen inte är befogad.

Men kanske framförallt, var inte rädd att bli använd av Jesus.

Så har vi klivit in i december och första advent ligger bakom oss, nu är det fritt fram att julpynta med gott samvete och spela julmusik tills öronen trillar av (ja det är ju egentligen bara ett uttryck, öronen kommer ju troligen inte att trilla av och vem har egentligen sagt att man måste vänta till december för att julpynta).

I söndags predikade jag om Herrens Ankomst (lyssna här). Herrens dåvarande ankomst, alltså att Jesus Messias kom till för att dö och uppstå för våra synder och upprätta relationen mellan människa och Gud (eftersom att människorna behövde det, inte för att Gud behövde det). Den kommande Ankomsten, alltså att Jesus Messias ska komma åter någon gång i framtiden (snart). Men framförallt talade jag om Herrens ankomst i våra liv!

Jag längtar så efter Herrens ankomst i mitt liv, ja alltså, han är ju i mitt liv. Jag har givit mitt liv till honom och förlitar mig på densamme i mitt liv. Men jag menar att jag längtar efter mer, jag längtar efter att mer få upptäcka vem Jesus Messias är, mer upptäcka vad han har för mig i mitt liv, jag längtar efter att få omvända mig till honom på fler områden i livet. Gång på gång får jag bekänna mina synder och gång på gång får jag upptäcka att det finns mer att få.

Jag hoppas för min egen del att jag får fortsätta vara fylld av den helige Ande, fast mer. Att bli mer fylld, mer få upptäcka de gåvor han har givit mig och vill ge mig.

Just nu stämmer jag in i den underbara sången "Mer, mera av Jesus"!

Glad december till dig och kom ihåg, det finns alltid mer av Jesus!

Just nu är det höstlov, skolorna är stängda och många skolelever från en välbehövd paus ifrån allt lärande. Att ta en paus är verkligen viktigt ibland. Jag minns när jag dansade street-dance 2009. Vi hade en träning varje vecka och jag körde på så hårt jag kunde, dansade en del hemma också för att verkligen få in stegen och komma in i dansen. En vecka va jag sjuk och jag missade en gång. När veckan därefter anlände så satt stegen faktiskt än bättre än innan. Vilan som jag tvingades till lät på något sätt min kropp att samtidigt ta in dansen så att den blev lättare för mig.

Detta är ett litet exempel på något jag upplevt flera gånger i livet i flera olika områden. Det är heller ingen nyhet och jag tror flera känner igen sig i det. Ja det är inte för inte att Gud säger till oss att ta en vilodag i veckan. Kroppen behöver det på flera olika plan.

Så tillåt mig nu också att fortsätta med den ordlek jag gjorde i rubriken.

Ps 117 Prisa Herren, alla nationer! Lova honom, alla folk, för hans nåd mot oss är stor, och Herrens trofasthet varar i evighet. Halleluja! (NuBibeln).

Kanske kan vi passa på att lova herren än lite mer nu när det är höst-lov. Herren, som skapat himmel och jord är värd att lovas, värd att prisas, värd att lyftas upp. Vi får enkelt, med våra munnar och med våra kroppar lova Herren. Genom att tacka honom, genom att sjunga, genom att dansa och mer därtill har vi möjlighet att lova och ära den Gud vi tror på. Sanningen, den levande Guden som ger oss liv, frid och frihet.

P.s Vill ni se mig dansa... ja ni kan göra det här (det är jag i vitt).

Jag älskar fredagskvällar. Ungefär vid 16:00 åker jag hemifrån, ofta behöver jag handla något till kvällen och när jag är färdig landar jag i kyrkan. En macka eller två slinker ner samtidigt som jag sätter det sista inför kvällen. Det är så olika vad som behöver förberedas, ibland ingenting, ibland det sista på en eventuell predikan och ibland väldigt mycket.

Klockan 18:00 brukar lovsångarna och teknikerna dyka upp, kyrksalen ändrar form med skjutväggar som dras igen och en ljussättning som passar för kvällen med en mer ungdomlig touch.

Klockan 19:00 startar vi igång, givetvis droppas det inte bland ungdomarna men vi försöker komma igång så snart vi kan med det event som ligger först. Event, ja alltså en planerad aktivitet, det kan vara som idag, charader, eller kanske en analog spelkväll. En annan gång kan det vara mörkerkurragömma, eller så åker vi till Yoump eller har någon frågesport, femkamp, pyssel, tårttävling eller ja lite vad som helst egentligen.

20:30 drar vi igång vårt Lovsångsmöte med väldigt mycket lovsång. Det inleds med låten "Nothing but love - Axwell" fortsätter med en enklare inledning följt av lovsång. Därefter en predikan och efter det än mer lovsång.

Efter predikan kan man välja om man vill vara kvar på mötet eller gå ner, det finns ingen sluttid på mötet utan man väljer helt själv. Nere så startar gemenskap och häng med en liten minikiosk.

Det är underbara kvällar med fantastiska ungdomar som kommer! Nu är det slut för idag och jag sitter hemma i mitt kök, inser att jag inte skrivit blogg på länge och vad passar bättre än att skriva om USB 7.0 så här mitt i natten!

Jag är småbarnsförälder, mitt yngsta barn fyllde 2 år för några veckor sen och på fredag blir min äldsta 7. Mellersta dottern är 4.5 och i livet är det full fart. Mitt liv varvas härligt med lämningar på olika ställen, mitt arbete i församlingen och det arbetet som hemmet medför. Jag anser mig vara i en fantastisk del av livet, speciellt när jag tar ett steg tillbaka och försöker se det lite från håll. Men givetvis, när jag är mitt i allt detta, så känns det ibland.... lite mycket.

För mig har det inte varit enkelt att sitta ner en längre stund och ta tid med Gud. Nu när jag är i dessa småbarnsår och tillika trött typ hela tiden, så är det inte enklare. Paulus skriver till Galaterna "Be ständigt." Dessa ord har jag burit med mig genom livet och mitt böneliv är just signifikant ständigt, böner under hela dagen följer mig och inte minst mina bönesuckar till Jesus.

Det som jag märker kommer i kläm med detta är just de specifika böneämnena jag vill be om, inte minst människor.

Mycket kan man säga om tekniken, ifall det är bra eller dåligt. Senaste numret av NOD lyfter upp AI (artificiell intelligens) och på ett väldigt spännande sätt vrider fram och tillbaka genom etik, människovärde och Gudsbild på hur det kan bli om AI:n utvecklas än mer. Jag tyckte Pekka Mellergård uttrycker sig bra då han skriver: "Människan verkar vara bättre på att uppfinna nya saker än att använda dessa saker på ett klokt sätt."

Smarttelefonen är på många sätt bra men kan bli lika många sätt vara dålig. Allt beror på hur vi använder den, jag själv kan överkonsumera mobilen vissa dagar och jag vet att jag inte mår bättre av det, snarare tvärtom.

Så, för att knyta ihop detta.

Under sommaren har jag börjat använda appen Prayminder, det är ett väldigt bra verktyg som hjälper till i bönen, den vardagliga "be ständigt" bönen. I den skriver man upp de böneämnen man vill be för och även hur många gånger under dagen man vill bli påmind. Under dagen får man sedan, slumpat bland böneämnena, påminnelser att be. I notisen kan man trycka amen vilket gör allt väldigt lättillgängligt. Det plingar till i mobilen, jag tittar på notisen och ser det jag vill be för, jag ber en stund för det ibland kortare ibland längre och sen klickar jag amen. Jag väljer själv hur många gånger jag vill be och under vilka tider jag vill att notiserna ska komma.

Detta är verkligen ett superbra verktyg i mitt böneliv och kanske kan det vara det i ditt också.

För mig är det också en bra hjälp till att göra mitt mobilanvändande mer smart, att jag liksom använder min mobil på ett klokare sätt.

P.s Appen är helt gratis och innehåller inga annonser. Jag får inget betalt för att skriva detta i bloggen utan vill helt enkelt sprida ett väldigt bra hjälpmedel i den dagliga bönen.

https://prayminder.com/

Jag är nu, sedan en månad sen, tillbaka till jobbet på mina 80% efter ett år av föräldraledighet. Under den tiden har jag jobbat med USB 7.0 (25%) samt mina barn.

Att vara hemma med barnen, ha just hushållet och barnen att tänka på är något helt annat än att vara på jobbet. Det har på många sätt varit bra och härligt samtidigt som jag saknat den dagliga kontakten med andra människor, utöver min familj, som sker naturligt som pastor.

Det är en glädje att fått vara hemma och det är en glädje att vara tillbaka. I skrivande stund sitter jag på mitt kontor med samma utsikt som jag lämnade för knappt ett år sen. Ibland förändras utsikten, byggnader byggs, träd tas bort, eller byggnader rivs och träd planteras. Under det år jag har varit hemma har min utsikt förändrats något, barnen har blivit större, jag har fått förmånen att lära känna lite nya grannar m.m. Samtidigt har min insikt förändrats också.

Jag tror att vi människor ständigt är i rörelse och i en liten förändringsprocess och jag anser att vi mår bra av att vara det. Mer eller mindre medvetna växer vi i oss själva och förändras långsamt eller snabbt. Det kan vara nya smaker som får tillträde till munnen eller nya vanor man lär kroppen.

För min del har mycket av detta år handlat om biografier, jag har läst flera biografier av och om andra människor. Tänk vilken förmån att få ta del av andra människor liv och också få möjlighet att lära sig och inspireras av dem.

Här kommer tre biografier av dem som jag läst och som jag verkligen rekommenderar:
Bara ljuset kan besegra mörkret - Sebastian Stakset
David Wilkersson - Gary Wilkersson
Den bedjande missionären John Hyde - Red. E. G. Carré

Guds Frid

Andréas Skogholm

Ja förra veckan var flera från församlingen iväg på ett gemenskapsläger uppe i Nederhögen utanför Vemdalen i Jämtland. Vi blandade dagarna med scoteråkning, skidåkning (utför och längd), vandrande, bilåkning, vässelåkning ja mycket åkning helt enkelt. På kvällarna åt vi mat tillsammans, bastade och hade en samling med lovsång och predikan.

Det var några underbara dagar och vi hoppas kunna göra detta till verklighet nästa år också.

Igår startade ungdomsalpha upp i församlingen och det kom 14 deltagare på denna intro gång. Samlingarna kommer fortsätta om två veckor igen och pågå 12 gånger.

Anledningen till att det inte är nästa vecka (15/3) är Carl-Gustaf Grönberg. Han kommer hit och undervisar på onsdagskvällen mellan 19:00-20:00, efter detta finns det möjlighet att samtala om undervisningen i mindre grupper.

På USB 7.0 talar vi om "Vem var (är) Jesus" och utgår från evangelierna där vi kan läsa om hur Jesus bemötte personer och agerade i olika situationer när han gick här på jorden.

Att han bemöter människor med en enorm respekt är slående. Det ser vi bland annat i Johannes 3 när han bemöter Nikodemus med ärliga svar och en öppenhet om sin sanna natur. Även i nästa kapitel ser vi hur Jesus behandlar kvinnan vid brunnen med respekt och kärlek och delar här rakt ut att han är Messias.

Det är så viktigt att vi kan bemöta varandra med en ömsesidig respekt. Vi är alla människor och vi bär alla på en berättelse och har olika "ryggsäckar" med oss från livets olika törnar och glädjeämnen.

Ordet respekt, kan jag uppleva, tappar ibland sin djupa betydelse och ibland blir det nästan som ett skällsord. Men jag vill säga att i respekten finner vi ett milt och kärleksfullt bemötande med en vetskap om att det är en människa vi möter, en människa med känslor, bakgrund och funderingar. Det handlar inte om att tycka likadant, men att ändå kunna respektera varandra för olikheterna (Rom 14).

Detta är inte lätt alla gånger, men jag väljer att fortsätta träna och göra mitt yttersta för att respektera andra. Gud välsigne oss allihop i att ta efter Jesus och försöka leva efter hans ord och gärning.

Ja vi är inne i vabruari, förra veckan låg jag sjuk och helgen innan det resten av familjen. Men givetvis är vi inte ensamma och vi kom lindrigt undan denna gång, många är sjuka i både magsjuka och influensa och massa annat.

Det är också OS och vi gratulerar de svenska medaljörerna och prestationerna, Kalla, Nilsson, Samuelsson som tagit medalj men också värt att nämna är den unga Ebba Andersson som kom 4:a i det Lopp Kalla vann. Idag vann också våra båda Curling lag sina första matcher och Damkronorna är vidare till kvartsfinal. Ja det finns mycket att se fram emot.

I församlingen är vi också inne i en speciell tid på året då det är sportlov runt om i Sverige. Vi hyr ut till några kyrkor och därför ser våra vanliga verksamheter ibland lite annorlunda ut. Men dagledigträff är det på torsdag kl 14 och bön är det ikväll kl 19.

USB 7.0 kör tillsammans med Huskvarna som är här på läger nu på fredag.

Vi laddar även för gemenskapsläger v.9. Mer info hittar du här, egentligen har anmälningstiden gått ut men det finns några platser kvar så du kan komma in med en sen anmälan.

I söndags predikade jag utifrån Efesirbrevet med rubriken "Mångfald och enhet". Det handlade om att vi är olika och att man själv ska vara på rätt plats. Lyssna gärna i efterhand.

I Efesierbrevet 5:2 läser vi "Och lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utgett sig själv för oss som en offergåva, ett väldoftande offer åt Gud."

När Jesus talar till sina lärjungar säger han att de ska leva i kärlek och älska varandra (Joh 15:12) och Paulus talar om att utan kärlek är vi ingenting (1 Kor 14:1-3). Det kärleken gör, den sanna kärleken från Kristus, är att den spränger våra gränser och förvandlar oss från insidan så att vi t ex. kan lägga bort onödiga dispyter och onödiga diskussioner. Just olikheterna i världen är upphov till mycket bråk och än mer lidande, men Paulus talar om att vi ska acceptera varandra trots våra olikheter (Rom 14) och han talar om att det är i olikheterna som vi kan förstå Jesus kärlek (Ef 3:16-19).

Det är så lätt, och jag själv gör det hela tiden, att tala ner andra som inte har samma åsikt som dig själv. Eller ser på en fråga med andra ögon, med en annan tolkning. Men Jakob skriver "Tala inte illa om varandra, syskon" (Jak 5:11 NuBibeln).

Bön: Herre tack för att du är du, för att du har skapat mig och för att du älskar mig och hela din skapelse! Låt mig bli uppfylld av din kärlek och låt mig lägga bort ont och onödigt prat. Hjälp mig att fokusera på dig och din vilja för mitt liv. Låt mig vara på rätt plats i livet och ge mig det jag behöver för att ha kraft att leva i din vilja.
I Jesu namn, Amen.

Nu är det nytt år, ja det har ju varit det ett tag men här kommer även ett nytt blogginlägg!

Församlingen har precis avslutat två böneveckor där det mån-tors har varit bön 11 och 19. Vi har även en helg med evangelisten Morgan Carlsson i ryggen där flera människor fick uppleva Gud och ta nya beslut i livet.

USB 7.0 har träffats två gånger och de andra grupperna i kyrkan börjar komma igång mer och mer. Idag sågs t ex sygruppen som träffas på en del tisdagar och handarbetar, pratar samt äter tillsammans.

På torsdag är det den andra dagledigträffen för året och denna gång kommer Lotta Stevens som spelar och sjunger för oss.

Ja det är alltid gott att starta ny termin.

Personlig började året med ungdomsfestivalen UNITE-18 och mycket tid med familjen. Inte minst har jag några gånger varit iväg med min äldsta dotter till Romme alpin för skidåkning.

Igår läste jag en bok av Thyra Wilhelmsson Min väg till Japan (1965). En otroligt inspirerande bok om hur Thyra blir en kristen och får kallet att tjäna Herren som evangelist och även missionär. Hon delar trons kamp med dalar men givetvis även toppar. Hon beskriver hur Jesus är med henne och förser med allt hon behöver.

Jag finner det så inspirerande att läsa om de som gått före, som lagt sina liv i Guds händer och själva fått se hur det bär hela vägen. Även om det givetvis är lidande längs vägen så håller Gud.

Personligen har jag haft ett dödsfall nära mig, en kille i 40-års åldern som (i en olycka) fått flytta hem till Herren. Det är så otroligt sorgligt och saknaden är stor, men även där får Jesus bära och vara ett hopp i mörkret. Som Jesus säger: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva, även om han dör." (Joh 11:25 NuBibeln).

Jag sätter mitt hopp till Jesus Kristus, jag vänder mig till honom med mitt liv och vet att han vill mig gott. Det är min start på 2018. Jag hoppas och ber om att du också ska få leva i detta, leva med Jesus i centrum och sätta din lit till honom. Oavsett stormen så får vi närma oss honom och påminna oss om att Jesus Kristus är den levande Guden som vi alla får ha en personlig relation till.

[På bilden ser ni Gun Hagander och min son Ludvig]

Vi är inne i November, det är ingen nyhet och det händer varje år. Ändå blir vi lika förvånade och påminda vinterns mörker och ruggiga väder. Men vad gör väl det, snart vänder det igen.

I Pingstkyrkan fortsätter alla verksamheter även fast det är vinter, och kanske behövs det än mer under denna perioden. I Söndag hade vi Hugo Smids från Orsa på besök, det var en härlig "pytt i panna" om "församlingens fyra ben" predikan som du kan lyssna på under fliken media.
Igår hade ActiVocie samling och idag är det bön kl. 16:30. YA (Unga Vuxna) samlas kl 18:00 i kyrkan och 18:30 är anmälda välkomna till äktenskapskursen.

Imorgon, torsdag, är det dagledigträff kl 14:00. Hanke Joneklav som skulle kommit hit är sjuk och har inte möjlighet att närvara, det blir en hemlig gäst istället. Varmt välkommen om du är dagledig.
Kl 18:00 är det ett bönemöte på finska och kl 19:00 är det ekumenisk bön i Kvarnforskyrkan, på svenska.
På fredag åker ungdomar till Falun för Ny generations satsning "ALL IN" där de styrker upp och uppmuntrar våra kristna skolgrupper.

Lördag kl. 18:00 är det Worship night i Östermalmskyrkan.

"Kärleken till pengar är roten till allt ont." (1 Tim 6:10)
När vi sätter pengarna högre än livet så blir det inte bra. Människan kan göra fruktansvärda saker för att nå en rikedom då de sätter sin kärlek till pengarna högt.
Pengar i sig själv är inte problemet, utan just kärleken till dem. När man låter dessa sättas högre än allt annat. Det tar heller aldrig slut, har man kärlek till pengarna så nöjer man sig aldrig, man vill hela tiden ha mer.

Jesus lär oss att vi ska ha kärlek till Honom först och främst "Älska Herren din Gud" och till vår nästa och oss själva (Matt 22:34-40). Han lär oss också att inte bekymra oss utan lita på att Gud ger oss det vi behöver. "Sök först Guds rike och hans rättfärdighet så ska ni få allt det andra också" (Matt 6:33 läs gärna hela sammanhanget).
När Paulus vädjar till församlingen i Korint skriver han bland annat:
"Men tänk på detta: Den som sår sparsamt får skörda sparsamt, och den som sår rikligt får skörda rikligt. Var och en ska ge vad han har bestämt i sitt hjärta, inte med olust eller tvång, för Gud älskar en glad givare. Och Gud har makt att ge er all nåd i överflöd, så att ni alltid och i allt har nog av allt och kan ge i överflöd till varje gott verk." (2 Kor 9:5-8)

Gud vill ha hela vårt liv och han vill att vi ska sätta honom först, inte pengarna. Jag vill att mitt liv ska vara präglad av en kärlek till Jesus, inte en kärlek till pengar eller ägodelar. Jag vill sätta mina relationer högst. Givetvis vet jag att jag flera gånger kommer misslyckas, men mitt mål och min vilja är att ständigt ha relationen till Jesus högt och relationen till mina nästa samt mig själv tätt följt av detta.

För i slutändan är det just detta som betyder något, våra goda relationer.